Nu har vi varit ute på en liten provtur i nya lastbilen. Den må se ut som den gamla, men den är väldigt annorlunda inuti. Den är helt ljudisolerad och motorn hörs mest som ett susande. Och så är det en massa små konstiga lampor överallt som blinkar lite då och då (nej, jag menar inte blinkersen). Och så tror vi (jag och Therés) att det sitter en liten gubbe under instrumentpanelen och kikar genom en springa så att Peter har säkerhetsbälte på sej och om han glömmer att ta på sej bältet så börjar gubben banka frenetiskt på en xylofon. Jo jag lovar, det låter faktiskt så.

Och när man slår på blinkersen så börjar bilen spela introt till "vad du är söt, min kära lilla ponny" och när lastbilen backar så piper det precis som i "tips från coachen" i Parlamentet. Man kan fälla framsätet bakåt så att man halvligger. Jag testade och upptäckte att om man drar i spaken på sidan av passagerarsätet samtidigt som man lutar sej lite framåt så kommer ryggstödet som en katapult och trycker ihop en så att man sitter som en ostbåge. När jag påpekade för Peter att jag inte direkt kunde se att det fanns något behov av den här funktionen så berättade han att det inte är meningen att man ska sitta i sätet när man fäller det framåt, utan att man kan göra om sätet till ett bord när man ligger i sängen.

Det är alltså en säng i lastbilen också. Det var det visserligen i förra lastbilen också, men den var så överbelamrad med skit så att man aldrig tänkte på att det var en säng. Men i nya lastbilen ser sängen än så länge rätt inbjudande ut och tanken på att åka rakt ut i ingenstans och krypa upp i sängen med varma täcken och mjuka kuddar samtidigt som regnet piskar mot rutan är väldigt lockande. Vi, jag och Therés, föreslog faktiskt att vi skulle ta lastbilen och köra kors och tvärs i Sverige kommande semester, men Peter konstaterade att det skulle bli en jävligt dyr semester. Den drar ju en del diesel den där lastbilen. Och för den delen så lär vårt nyväckta intresse för lastbilen ha slocknat för länge sen vid det laget. Antagligen så har vi tappat intresset redan i morgon. Lastbilen ser ju ändå likadan ut som den förra...

Peter har varit och hämtat sin nya lastbil idag. Jag och Therés väntade ute på infarten när Peter kom. Ja, vi stod ju inte där ute och frös i en evighet bara för att vi var så himla nyfikna på nya lastbilen. Nä, vi hade precis kommit hem från stallet så vi hade inte hunnit in. Men vi tänkte att vi skulle visa lite intresse och säga några snälla saker om att den är jättefin och lite så.

Döm om vår förvåning när han kommer körande i en exakt likadan lastbil som den gamla. Jag frågade till och med om han hade ångrat sej och tagit hem den gamla igen. Men nej då, det var den nya. Och den såg typ exakt likadan ut som den gamla, bara lite blankare och så förstås utan bulor och repor. Han hade sagt att dom fick sätta på vad dom ville på sidorna och då valde karlskrället (säljaren alltså) att göra likadant som på den gamla, för han tyckte att det var snyggt... Men vad säger man... - Åh vilka fina säten... Va?

Tack och hej!

Idag har det varit hoppträning för Therés och Lady. Tillbaka i ridhuset i Billinge där det blev så galet i söndags. Idag ville nog Lady kompensera Therés. Hon (Lady alltså) gick rakt in i transporten, det behövdes bara en lina bakom henne så var det raka spåret, vi behövde inte ens hålla emot med linan.

Hoppningen gick kanon. Pigg och glad men inte bråkig. Gick på tygel stadigt och fint långa stunder. Fattade rätt galopp direkt och rev inte ett enda hinder. Idel beröm och snälla ord. Therés var så glad.

Kristin och Johan hade kört till Billinge för att hjälpa till att lasta. Kristin tog tyglarna och först backade Lady en bra bit och skulle inte alls gå framåt och då är det nästan omöjligt att hålla emot. Men när vi gick bakom henne med linan så gick hon rakt fram och rakt in i transporten och det gick så snabbt att vi knappt hann med. Hur skönt var inte det. Vi hade ingen grind på vänstersidan ens och hon försökte inte gå vid sidan om över huvud taget. Hoppas hoppas hoppas att det kan gå så här enkelt i fortsättningen så att vi kan skippa grindar och halvtimmeslånga lock-och-pock-lastningar.

Vi hade ett väldigt roligt seminarium på jobbet hela förmiddagen (vi designade björnhägn  ) och sen åkte jag direkt till frissan och trollade bort de små grå. Ja, inte hjärncellerna alltså, utan de små grå utanpå huvudet. Så idag har allt bara varit supernajs och nu är det snart läggdags och jag är väldigt väldigt trött men så där härligt avslappnat nöjd och glad. Hoppas att du också har haft en riktigt bra dag!

Tack och god natt!

Igår var det en fantastisk dag. Egentligen var den rent jävlig, men det fantastiska var att när jag nu klarade dagen utan att få ett nervöst sammanbrott eller en hjärtinfarkt så vet jag att jag klarar det mesta...

För det första så krockade mitt jobb med en klubbtävling som Therés gärna ville vara med på. Stackars hästrädda pappa Peter fick uppdraget att skjutsa häst och unge till tävling. Men först så skulle jag hjälpa till att lasta kuse. Hon brukar ju inte vara så jättesvår, trots att hon är envis som en röd gris så brukar det bara ta några minuter att få in henne i transporten. Men icke sa nicke. Trots att vi backade till stalldörren så skulle hon ABSOLUT inte gå in i transporten. Tiden gick och till slut så var jag bara tvungen att åka eftersom det stod sex personer (trodde jag i alla fall) på stationen och väntade på mej. Som tur var (för mej) så kom Emelie och Trixie ut i stallet för att släppa ut hästarna så dom fick rycka in och hjälpa till att lasta häst (tusen tack för hjälpen).

Sju minuter försenad (stressnivån uppe på fyran på en tiogradig skala) var jag på väg mot stationen i olagligt hög fart då mobilen ringde.

- Hej, det är Jonathan.

- JAG ÄR DÄR OM EN MINUT.

- Problemet är att vi inte är där...

- Nähä, är tåget försenat i Eslöv?

- Nä, vi är i Malmö. Vi har försovit oss.

- ........

- Alltså, vi har precis vaknat, klockan ringde inte.

- ........ (stressnivån uppe på tjugo... minst!)

- Vad ska vi göra?

- ........

- Alltså, vi kan ju komma, men vi är inte där förrän kl. 11 (dom skulle komma kl. 9).

- KASTA-ER-PÅ-FÖRSTA-BÄSTA-TÅG-OCH-RING-NÄR-NI-NÄRMAR-ER-SÅ-KOMMER-JAG-OCH-HÄMTAR-ER!

Vad fan gör man, här har man anlitat sex "skådisar" till en aktivitet som börjar kl. 10 och så kommer hälften inte förrän kl 11 plus att det går lite tid till förberedelser på plats...

Det var bara att bita ihop och ta en jävla massa riktigt djupa andetag och så lösa situationen på bästa möjliga sätt. Väl framme på jobbet (med de tre som faktiskt kom i tid) så kom nästa "överraskning". Den sjunde jag anlitat till jobbet hade också försovit sej och missat tåget... kunde komma ungefär kl. 11. Ja men vad sjutton, ska det va så ska det väl va ordentligt! Inget jäkla småtjafsande här inte, lika bra att ta ett rejält sammanbrott direkt... Det var bannemej inte långt bort kan jag säga. Särskilt inte när jag mötte en kollega som upplyste mej om att all grillkol var slut. MEN-VA-FAN-JAG-KÖPTE-JU-MER-ÄN-TILLRÄCKLIGT-HÄROMDAGEN!!! Nästa kollega upplyste om att tändvätskan också var slut. VA-I-HELVETTE-DET-FANNS-JU-TVÅ-FULLA-FLASKOR-I-ONSDAGS-ÄR-DET-NÅN-JÄVEL-SOM-DRICKER-TÄNDVÄTSKA-HÄR-ELLER!!! Fast å andra sidan så tar det ju inte längre tid att köpa kol och tändvätska än det gör att köpa bara kol...

Men på något obegripligt sätt så klarade jag mej igenom mardrömsförmiddagen med endast ett smärre missöde (jag körde över en lastpall på Preem. Ingen skada skedd dock). Jag kunde till och med le och låta trevlig och jag varken skrek eller grät trots att stressnivån vid det här laget var uppe på typ hundra. Inte blev det ett dugg bättre av att prata med Peter och få höra att Lady hade stegrat sej i dörröppningen och slagit i huvet och sen rivit en väldig massa hinder på tävlingen. Jag såg framför mej hur hon fått hjärnskakning eller en nackskada eller nåt och inte klarade av att lyfta på benen ordentligt. Till råga på allt så skulle hon ju absolut inte gå in i transporten när hon skulle hem heller, så där stod Peter och Therés med en istadig kuse i Billinge och var färdiga att skänka bort hästen till första bästa som passerade. Och stackars Peter som på sin höjd vågar sträcka sej fram och klappa hästen på mulen. Han är väldigt djurkär och snäll, men det går inte att verbalt be en häst att gå in i transporten hur snällt man än ber.

Efter ett tag fick jag möjlighet att lämna jobbet en stund och köra till Billinge. Kristin och Johan körde dit också (tusen tusen tack igen). Jag blev väldigt lättad när jag fick syn på Lady och såg att hon var pigg och glad och inte alls påverkad på något vis. Ingen hjärnskakning i alla fall. Och det tog inte så lång stund att få in kusen i transporten heller. Kristin höll i henne och jag och Peter la longerlinan bakom henne och då gick hon faktiskt in. Sist vi provade med lina så blev hon fullständigt hysterisk och livsfarlig (reste sej rakt upp och viftade vilt med framhovarna) och det slutade med ett krossat baklyse på transporten så det hade vi inte provat sen dess. Men i går gick det bra, så nu hoppas jag att vi kan köra den metoden så att hon snart lär sej att gå in utan tjafs. Men jag vet inte om jag tror på det riktigt, för hon är så helvettes envis och tjurskallig när det gäller lastningen. Hon är inte ett dugg rädd att åka transport och när hon väl gått in så står hon som ett ljus, helt oberörd. Och när man tror att hon äntligen gett med sej eftersom hon gått in relativt smärtfritt några gånger så sätter hon sej plötsligt totalt på tvären igen och man är tillbaka på ruta ett. Men men, vi fick in henne tillslut igår i alla fall. Alltid något!

Tillbaka mot jobbet, nu med stressnivån nere på typ tre igen. Då ringde mobilen och jag fick beskedet att det var prylar som höll på att ta slut. Men det var snabbt och lätt fixat och resten av dagen flöt på utan några problem. Jag hann till och med ta en promenad och fotografera lite till hemsidan och vid det laget så var stressnivån nere i botten och jag kände mej mest nöjd och glad över att ha klarat dagen med ett leende på läpparna och en vänlig röst. Och när jag skjutsat tillbaka alla skådisar till tåget så kunde jag stanna till hemma och träffa världens underbaraste Theo-plutt en liten stund. Och då var all tidigare stress som bortblåst. Han har den effekten, Theo. Jag blir glad i hela magen bara av att se honom. Till nästa gång så får jag titta på de här bilderna

Han är helt makalöst söt och go', min lilla sonson.

Tack och hej!

Igår kom CJ, chefen, och berättade för mej vad det var för fel på kopiatorskrället. Jag kan ju börja med att berätta att det handlar om en megamaskin till kopiator/skrivare/scanner/fax. En sån där monstermaskin som tar upp ett helt rum och låter som en tryckpress (okej, jag överdriver kanske lite nu). Den kan allt, utom möjligtvis koka kaffe... Den kan naturligtvis skriva ut. Och så kan den kopiera framlänges och baklänges och i sömnen. Den kan scanna och skicka det inscannade direkt till ens mejl och så kan den faxa. Och så kan den rensa avlopp, boka tågbiljetter och härma alla världens ugglor (okej, nu överdriver jag igen, men ändå...)

I alla fall så kan den allt man någonsin kan begära av en sån där magiskt kontorsapparat. Det finns fjarton fack för olika papper och så finns det en häftig tryckskärm med oändliga valmöjligheter för olika papperstjocklekar och annat. Man kan med några enkla tryck på skärmen välja vilket fack man vill och vilken papperstjocklek man vill. MEN... nu kommer vi till det märkligaste av allt. OM man dristar sej till att använda finessen och välja en annorlunda papperskvalitet än vanlig 80 gr kopieringspapper - DÅ FÅR APPARATHELVETTET DAMP!!! Varför i hela helvette finns det då möjligheten att göra en massa olika inställningar???

Tillverkaren måste ha tagit för givet att folk är lika stora totalidioter på kontoret som hemma. Jag menar, folk köper ju apparater till hemmet som har så många finesser och möjligheter så att det tar ett halvår att ta sej igenom bruksanvisningen (kan också bero på att det endast finns bruksanvisning på finska eller italienska) och ytterligare två år att behärska det mest grundläggande som apparaten är ämnad för. Och så kommer jag, klåfinger, och inbillar mej att jag faktiskt kan använda apparaten så som man tror att man kan använda den, alltså göra de inställningar som knapparna tillåter. Men jag är visst en riktig idiot, för jag borde ju gissa mej till att man BARA kan göra dessa val av olika papperskvalitet för det så kallade manuella facket. Dumma lilla jag, det borde jag väl begripa... Jag borde också begripa att man inte kan lägga i så många papper som pappersfacket tillåter, för då blir det pappersstopp direkt. Om man däremot lägger i papper bara halvvägs upp till markeringen som visar max antal papper, DÅ fungerar det. Det måste ju vem som helst begripa...

Så nu vet jag vad det är för fel på kopiatorn, så nu ska den aldrig behöva strula till det precis när man är på väg att gå hem på fredagen. Bäst att tillägga att det inte var CJ som sa något av ovan, hon bara informerade helt vänligt om att vi inte kan använda de programeringsknappar som finns, för då får apparaten frispel och då måste man ringa till reparatör som kommer och talar om för en att apparaten inte behärskar vad den utlovar...

Oj, det var knappast meningen att göra ett inlägg på bloggen enbart om kopiatorn, jag skulle bara börja inlägget med några rader om apparaten, men det bara visslade till och så var det plötsligt en massa text och nu blev jag väldigt trött och så måste jag ringa ett viktigt samtal (efteranmäla Therés och Lady till klubbtävlingen på söndag) så nu blir det inte mer ikväll. Jag får försöka skriva nåt mer intressant nästa gång istället.

Tack och hej!

... har varken haft tid eller ork att blogga på några dar. Ska verkligen skärpa mej. I kväll har jag nog tid. Och ork. Hoppas jag.

Tack och hej så länge!

Nu är det äntligen söndagkväll. Ok, jag vet, det låter konstigt. Men den här helgen har gått i 180 med jobb och jobb och jobb (fast det var lustigt att köra runt med en vampyr, en mumie och en björn i bilen, alla ungar vinkade glatt), och så har vi varit på Nova och köpt en farlig massa kläder till Therés. Så det har inte varit något rast och ro den här helgen. Inte så mycket sömn heller, fast jag tog igen det lite under dagen eftersom jag somnade både på väg till och från Nova. Tur att Peter följde med, och att det var han som körde...

Men jag ska vara ledig imorgon och eftersom det är höstlov så behöver jag inte gå upp och få iväg Therés till skolan. Ska bli skönt med sovmorgon. Hoppas jag kan sova till åtta. Sen blir det stallet på förmiddan, med frukost som Kristin ska köpa med sej. Sen blir det hem och hopp i duschen och halv ett bär det av till Flyinge. Clinik med en av ridsportens största, Meredith Michaels Beerbaum. Det blir många timmar på läktaren i stora ridhuset, men jag tror att tiden bara kommer svischa förbi. Det ska bli riktigt kul och intressant. Och inte blir det sämre av det eminenta sällskapet, halva gänget från Stall Ekastiga såklart

Tack och hej!

Till slut gav jag upp och stängde av den jävla apparaten. Hoppas den står där och skäms riktigt ordentligt hela natten så att den tar sitt förnuft till fånga till i morgon bitti och spottar ur sej de där 250 kopiorna som behövs i morgon kl 10...

Tack och god natt!