Så där ja. Nu är årets stressigaste vecka på jobbet över. Har varken hunnit blogga eller hunnit läsa någon annans blogg. Ska skärpa mej. I morgon...

Ett par bilder från resultatet av veckans slit.

Eldshow.

Hans och Jens... heta killar!

Tack och go'natt!

Min dotter och jag delar inte bara intresset för hästarna. Therés har också mer och mer börjat dela mitt andra stora intresse, fotografering. Här är en massa bilder som hon tog på hästarna idag. Alla är med utom Molle-pålle och Maxi som var hos frisören

Vad härligt spralliga hästarna blir när man släpper lös dom i paddocken. Här är några bilder på Lady i full action.

Till slut så lugnade hon ner sej trots allt.

Naomi var tvungen att prova om kamerafodralet var ätbart.

Al a Mein.

Lukas sprang också runt i full rulle när han fick springa lös i paddocken.

Loppan sträcker ut i hagen.

La Vesta, cool som oftast.

Tur att hästarna oftast beter sej mer hyfsat i paddocken när dom har nån på ryggen. Kristin och härliga HS.

Kardemumma Gump, alias Forest, ser nåt intressant långt där borta.

Full rulle i hagen... Jiiiihaaaa!!! Naomi, Loppan och Tickan.

Lilla coola Calle.

Billbo letar efter nåt att äta.

Bianca med klädsam pinne i manen.

Och den här utsikten har man från paddocken när solen går ner...

Jag är i allra högsta grad partisk, men jag tycker faktiskt att Therés är riktigt duktig på att ta bilder (och jag fiskar inte efter att alla ska skriva snälla kommentarer om hur duktig min dotter är, haha). Jag ska försöka fixa prao hos nån fotograf till henne när hon ska ut och praoa till våren. Jag menar, om karriären som beridare kommer av sej så är det ju bra om hon har en plan B.

Tack och hej!

Idag har stormen ställt till det...

Ett träd på vår tomt blåste ner och la sej över vägen.

Hästarna fick frispel och det var med livet som insats man tog in dom idag.

Strömavbrott hemma, men det var mest mysigt och inte så långvarigt.

Jag skrev ett långt inlägg om allt som hänt idag, men precis när jag skulle publicera det så hackade strömmen och inlägget försvann i intet och jag hade naturligtvis inte kopierat texten och nu orkar jag inte skriva om allt.

Peter kom precis och sa att vårt staket blåst omkull. Satan!

Men vi är inomhus och har det varmt och gott och hästarna är inne och har det varmt och gott. Hoppas du är inne och har det varmt och gott också...

Tack och god natt!

"Labero avslutar sin succéshow i Malmö! Den magiska cirkeln är sluten. Efter över 275 shower och över 300 000 gäster är Joe Labero tillbaka till Malmö på Amiralen. Succén "Invited to Labero" avslutar sin resa med exklusiva shower på Amiralen i Malmö. Showen är nu tajtare, närmare, nyare och mer magisk än någonsin. Det är verkligen förtrollande magiskt"

Så står det på reklamen för Laberos show. Labero, den store illusionisten. Den enda illusionen i detta sammanhang är ordet SHOW! Och igår kväll blev vi en illusion fattigare. Vi (jag, Peter, Katri och Stefan) åkte nämligen ner till Malmö för en, vad vi trodde, trevlig kväll med god middag och häftig show. Men som sagt, vi blev totalblåsta. Okej, trevlig kväll blev det ju trots allt, men det var enbart tack vare det trevliga sällskapet, det var ju knappast Laberos förtjänst. Det var den tröttaste, tråkigaste och mest oengagerade show jag någonsin sett, inräknat teaterpjäs med tjugo tvärblyga skräckslagna tioåringar i skolans matsal...

Kort sagt så kan man säga att "275 shower och över 300 000 gäster" märktes. Tyvärr inte genom att showen var "tajtare, närmare, nyare och mer magisk än någonsin". Nä, däremot så visade den käre Labero med allt annat än önskvärd tydlighet att han efter 275 shower är spytrött på sej själv, sina assistenter, hela sin show och inte minst på publiken. Han verkade inte ens anstränga sej för att försöka få oss att bli överraskade och imponerade. Jag fick faktiskt en tråkig känsla av att den käre Labero tror att han är så fantastisk så att folk nöjer sej med vad som helst, bara man får se Joe Labero. Tyvärr så är det inte så.

Alla vet att Labero är illusionist. Alla vet att det handlar om att lura ögat och att lura publiken genom att få den att titta åt ett håll samtidigt som någon smusslar ner en anka i en hink på ett annat ställe. Alla vet att korten inte dyker upp ur tomma intet utan att det handlar om fingerfärdighet. Men man vill ju för tusan bli imponerad av illusionistens skicklighet. Man vill inte se korten skymta mellan fingrarna strax innan de dyker upp "från ingenstans". Man vill inte se sedeln rullad runt tummen när det ska se ut som att en hopvikt hundralapp förvandlas till en femhundralapp när den vecklas ut. Man vill inte se stora knöliga bulor på hela skjortan som försvinner vart efter de sex duvorna trollas fram ur små näsdukar och knutna händer.

Man vill inte se att Labero är huvudlös när han sätter sej upp och sliter desperat för att komma loss från kedjorna sekunderna innan de tunga spjuten släpps rakt ner genom bordet där han ligger och man vill inte se att munrörelser och ljud inte är synkade på den projicerade konturen av Labero bakom skynket, konturen som inte ens har samma frisyr som originalet. Trots att man vet att han försvann ut i trappan som rulldes iväg så fort skynket drogs för så vill man ju att det ska vara snyggt utfört. Man vill inte se fjädrar som sticker ut när lådan med ankan fälls ihop. Man vill inte se ställningen innanför assistentens dräkt som ska göra så att det ser ut som att hon svävar i luften med enbart en liten stolpe i ena armhålan. Och man vill inte se hur Labero lyfter henne lite uppåt innan han kan sänka henne från vågrätt till lodrätt och man vill inte se hennes knyck med armen för att komma loss från stången i armhålan.

Det känns tråkigt att assistenterna har samma kläder på sej rakt igenom hela showen (den är ju trots allt nästan två timmar lång) och att den ena assistenten i vartannat nummer stolpar runt och stirrar "grymt" på publiken och i varannat nummer ler stort och ser ut som världens snällaste och gulligaste tjej. Den märkliga intrycket förstärks av att hon dessutom har en mycket missprydande tuppkamsfrisyr som varken passar den mystiska, grymma looken eller den snälla flickan med det stora glada leendet. Labero själv byter däremot kläder ett antal gånger, synd bara att ingen kostym sitter snyggt. Den vita sidenkostymen ska vi knappt nämna, både jag och Katri fick en stark känsla av att den var så där sunkig och gulnad som siden blir efter lång tid undanhängd i en garderob (inköpt på myrorna där den lämnats in av en gammal avdankad gigolo...).

Efter bara ett par nummer så är det tydligt och klart att Labero bara står där för att håva in den lättlurade publikens pengar. Och när han börjar ropa upp vilka företag som har bjudit dit sin personal under kvällen och det jublas bland fulla plåtslagare och översminkade kontorstjejer i hörnen så vill man bara försvinna, precis så som Labero både dyker upp och försvinner samt trollar bort sina assistenter genom en och samma lucka i scengolvet. Och när showen äntligen är slut och Labero endast ska visa hur han lärt sej sväva så är lättnaden stor. Då har jag för länge sen slutat att försöka dölja hur jag sitter och gäspar. Och först då, i sista numret, så blir jag lite imponerad. Klart jag vet att Labero ser ut att sväva upp i luften genom att han står på något som höjs upp ur golvet. Men det är väl dolt genom ljussättning (eller mörker rättare sagt) och dimma. Men plötsligt så ser jag ena kanten på pelaren och sekunden senare så vinglar Labero till på sin plattform och även den illusionen krossas som en vindruta under en påkörd älg.

Tyvärr så var maten inte heller något att hurra för. Förrätten bestående av "laxtårta på kavring garnerad med stenbitsrom" var jättegod, fast mer korrekt hade varit att kalla den "laxmoussetårta". Varmrätten däremot gjorde knappast skäl för sitt namn, för varm var den definitivt inte. Knappt mer än fisljumna var de utplattade torra bitarna, "medaljongerna", av fläskfilé, den jättelika potatisbullen ("potatisbakelsen") av mos, de gräddstuvade konserverade champinjonerna och den lilla högen av "rottiserade" grönsaker (vem vet vad "rottiserade" grönsaker är, varför inte skriva rostade/grillade grönsaker helt enkelt?). Efterrätten var god, även om det inte smakade det minsta av calvados om calvadospannacottan. Men det var det trist att det bara var ett minimalt lager pannacotta och lika lite äppelkompott i botten på dessertglaset men alldeles för mycket och alldeles för söt vispgrädde uppepå.

Med tanke på att middagen var värd MAX 300 spänn (Förrätt 69 kr, varmrätt 89 kr och efterrätt 59 kr på en ordinär vägkrog) så kostade själva showen alltså över 600 kr vilket är minst dubbelt så mycket än vad den är värd. Jag kan inte hjälpa det, men jag kände mej grundlurad när jag lämnade Amiralen i går kväll. Vi såg Labero i Royal Albert Hall för några år sen. Då var det premiär på hans show tillsammans med Robert Wells och Rhapsody in Rock. Den gången var det verkligen MAGISKT! En storslagen show utan dess like som imponerade stort även på mej som aldrig varit något större fan av Labero (vadå, märks det så tydligt...). Naturligtvis förväntade jag mej inte att en show på Amiralen skulle likna en show i Albert Hall, men nog hade jag förväntat mej att Labero skulle anstränga sej och göra en proffsig show även om den skulle vara betydligt mindre än i London.

Fast ärligt talat så är jag inte säker på att Labero misslyckades igår. I själva verket så misstänker jag starkt att han faktiskt lyckades med den ultimata illusionen. För jag tror att han hade ställt en robot utklädd till sej själv på scen och lyckades få alla att tro att det faktiskt var han själv i egen hög person som struttade runt på scen, pratade med stelt frånvarande tonfall, stampade i golvet och drog torra skämt...

Katri och Stefan. Vinet och ölen var till belåtenhet i alla fall, haha.

(fotot taget med en kass mobilkamera, därav den usla kvalitén)

Jag tror att Peter spärrade upp ögonen för att jag var tvungen att ta om fotot på Katri och Stefan säkert sju gånger p g a att Stefan lyckades blunda varenda gång .

Tack och hej!

Igår kväll satt vi och slöade i soffan som vanligt en fredagkväll. Katten gick ut på en lite kvällsrunda. Hans rundor har blivit kortare och kortare med åren och när det är kallt och ruggigt ute så går han bara ut när han är absolut tvungen (vi har ingen kattlåda...). Han har egen dörr så han kan komma och gå som han vill. Numera vill han alltså oftast inte alls gå någonstans, han ligger mest och sover. Och det med all rätt, han blir ju 17 år i januari.

Jag tycker att han är ganska pigg för att vara så pass gammal. Som sagt, han går inte så långa rundor längre, och visst ser man att han inte är lika smidig längre, men i övrigt så är han vid god vigör. Och rösten är det inget fel på. Han har alltid, på killars vis, varit lite gapig och skrikig. Men på gamla dar har hans "snackande" ökat markant, ibland är det faktiskt ganska störande. Han har lagt sej till med vanan att gapa och skrika HÖGT och oavbrutet när det är något han vill. Och det han oftast vill är att ha mat. Då förföljer han en och sitter och gastar för fulla muggar ända tills man ger upp och går och fyller på mat för femtioelfte gången den dagen. Synd bara att han inte kan ta hänsyn på nätterna. Det händer att vi får stänga ute honom från övervåningen för att han väcker hela familjen med sitt skrikande.

Åter till gårdagkvällen. Katten kom in och gastade som vanligt. Fast ändå inte riktigt som vanligt. Hans röstresurser är oändliga och hans register över läten och ljudkombinationer också. Men trots det så hördes det att det var något som inte var som det brukar. Han kom inte in i tv-rummet utan stannade på kontoret, och så lät han konstigare än vanligt. Till slut bad jag Therés gå och kolla så att det inte var något som var fel. När hon skrek till och tvärvände i dörren så blev jag livrädd och fick för några skräckfyllda sekunder för mej att katten hade blivit skadad på något sätt. Jag såg framför mej att han hade ett stort äckligt sår eller nåt och i tankarna var jag redan på väg till veterinären när det visade sej att det inte var något fel på katten. Däremot så hade han en stor mus i munnen. Det är nog i alla fall fem år sen som han sist kom med en mus som han hade fångat.

Förr i tiden, när katten var ung, då kom han släpande med möss var och varannan dag. Jag minns med fasa alla nattliga katt och mus-jakter som försiggått i det här huset. För när katten väl kommit in med musen så var det inte ovanligt att han släppte bytet, som då ofta lyckades smita in under någonting där varken katten eller vi kunde komma åt den. Sen kunde det ta hur långt tid som helst att få fram musen igen så att katten kunde ta den. Och det var så jäkla äckligt, för jag avskyr katters lek med möss, men oftast var ju mössen redan så skadade så att de ändå inte skulle klara sej och då var det ju lika bra att katten fick avsluta vad han påbörjat. Jag vågade inte göra det åt honom, även fast det skulle vara skonsammare för musen.

Nu för tiden visar katten inget vidare intresse för musjakt. Så jag undrar var han fick musen från igår kväll. Kanske mötte han den på sin kvällspromenad och så blev musen så rädd så att den svimmade. Eller så låg den döende i rabatten när katten gick förbi...

Så här är man mest van att se katten nu för tiden... sovande. Fast han brukar välja lite bekvämare ställen än detta.

Tack och hej!

Lite kul faktiskt... jag skickade in ett par bilder till en fototävling. Det var första gången jag gjorde det. Skickade in bilderna ett par timmar innan anmälningstiden gick ut, sen glömde jag det helt. Skulle egentligen gått på fotofestivalen där tävlingen ägde rum men fick förhinder. Några dagar efter fotofestivalen så kom jag på det hela igen och gick in på deras hemsida för att kolla fototävlingen. Döm om min förvåning när det visade sej att min ena bild vunnit fjärdepriset och den andra bilden kommit bland fotona på plats 11-25. Sen damp det ner ett mejl där det stod att de som kommit på 1-5 plats skulle få fina priser på posten. Spännande. Undrar vad jag får för nåt?

Den här bilden på Hedemora kyrka tog jag från pappas balkong en sommarmorgon vid halv fem-tiden då jag vaknade och fick se den makalösa soluppgången. Den bilden kom på plats 11-25 i "fria klassen".

Den här bilden av Therés tog jag på Bakken för fyra år sen och jag älskade den från första stund. Nu kom den på fjärdeplats i klassen "sommar". Extra kul eftersom jag själv tycker så mycket om bilden.

Tack och hej!

Detta utspelar sej på IKEA Svågertorp idag kl. 16.30:

Jag och Kristin har precis kommit ut genom kassan och upptäcker att vi är sugna på mjukglass. Vi går till disken där dom säljer korv och dricka och glass och lite sånt. Jag betalar för två mjukglassar och sen står jag där och väntar på glassarna. Killen bakom disken tittar på mej, jag tittar tillbaka. Killen bakom disken fortsätter att titta på mej, jag börjar fundera på om han är dum i huvudet. Killen bakom disken glor på mej och ser ut att fundera på om jag är dum i huvudet. Jag tittar på killen och konstaterar att han måste vara dum i huvudet. Killen frågar till slut "Vad ska du ha"? "Två mjukglassar (som jag precis beställde och betalade ditt jävla pucko...)" svarar jag. "Jaha, men dom gör du själv" säger killen som om det vore en självklarhet. "Ööööhhh, okej, men säg det då, idiot. Ta inte för givet att alla människor har varit på Ikea och köpt mjukglass förut, eller att man kan gissa sej till hur det går till bara genom att titta på strutarna som står där på disken och ser dumma ut". Det där sista säger jag inte högt, men jag tänker det. Jag tänker det...

Nå i alla fall. Vi tar våra glasstrutar och går till en maskin och sätter i strutarna och trycker på en liten grön knapp varpå strutarna höjs upp och med ett surr fylls med glass som är väldigt nära att välla över på alla håll. Sen tar vi våra glassar och sätter oss vid ett bord precis bredvid maskinen. Efter en liten stund kommer det en liten tjej som går rakt fram till maskinen och sätter i en strut och sträcker sej på tå för att nå upp till knappen. Det syns att det är en erfaren Ikea-mjukglass-köpare. Första glassen går bra, men när hon trycker på knappen andra gången så går något galet. Glassen hamnar snett i struten och den lilla tjejen ser förtvivlat på när nästan all glass rinner längs struten och landar på maskinens botten med ett ljudligt klafs. Men som sagt, det är en liten tjej, max fem år, så hon tar struten med den lilla glasskladden i utan att säga något.

Då rycker den snälla tanten Åsa in. Jag tar ett snabbt kliv fram till maskinen och stoppar ungen från att gå iväg med den misslyckade glassen. På andra sidan glassmaskinen har nu den lilla tjejens mamma fått syn på sin dotter och tror förmodligen att tösen har gjort något fel eftersom det står en vuxen lutad över henne och pratar. Mamman kommer farande och gapar på ungen som vid det här laget ser helt förtvivlad ut. Jag försöker förklara för mamman vad det är frågan om samtidigt som jag lyckas stoppa en kille ur personalen och tala om vad som hänt med den lilla flickans glass. Han tar snabbt en ny strut, sätter den i maskinen och trycker på knappen. Samtidigt står den lilla tjejens mamma och lillebror där och gapar och verkar inte alls ha fattat att det inte är tjejen som i en enda stor glufstugga har lyckats sätta i sej den ena glassen på typ fem sekunder och nu försöker ge det lilla som är kvar till lillebror för att själv äta upp även den andra glassen.

Personalkillen lyckas tysta den skrikande lillebrorsan genom att sätta en ny glass i näven på honom. Då tar den korkade lilla ungen glassen och VICKAR på den. Det känns som en déjà vu när man ser glassen lossna och glida ner längs sidan på struten och landa nedanför med ett ljudligt klafs. Skillnaden är att den här gången så landar glassen på golvet istället för i maskinen. Innan någon hinner reagera så kommer en ung kille runt hörnet på glassmaskinen. Han sätter foten rakt i den stora glasskladden på golvet, varpå han halkar och faller handlöst bakåt och slår bakhuvudet i det stenhårda golvet med ett otäckt ihåligt ljud. Och inte nog med det. När han faller bakåt så kastas den stora lampan som han bär under armen i motsatt riktning och fäller en gammal dam på väg ut genom kassan. Damen faller framlänges och lyckas pricka kanten på disken med pannan. Hennes glasögon krossas, löständerna flyger ut och personalkillen som i något sorts försök att rädda vad som räddas kan har kastat sej framåt för att fånga upp tanten lyckas istället trampa på tänderna som går i tusen bitar under hans kraftiga birkenstock. I övrigt så bryter tanten även lårbenshalsen och får ett djupt jack i ena kinden av en skärva från de sönderslagna glasögonen.

Och jag som bara ville hjälpa till...

Okej, du tror nog inte riktigt på det här. Och det är naturligtvis inte helt sant. I själva verken så lyckas den lilla killen vinkla upp struten igen sekunden innan glassen ramlar av och hamnar på golvet. Så allt efter att grabben får glassen i näven är ren och skär fiktion, vilket ju är en jäkla tur. Men just där och just då så kan både jag och Kristin se hela scenariot framför oss. Och när vi har garvat färdigt och återfått en någorlunda normal andning, vilket tar ett tag kan jag tala om, så konstaterar vi att man aldrig vet vad det man gör får för konsekvenser.

Sensmoral: Att skita i att göra en god gärning kan visa sej vara en ännu godare gärning... 

Den här helgen har varit ett enda långt födelsedagskalas. Anders (brorsans bästa kompis ända sen dom var små samt numera också min dotters bästis pappa) fyllde 50 och svärmor fyllde 70. Eftersom Anders har sina kompisar utspridda i halva Sverige (majoriteten i Stockholm) och han dessutom inte visste om att det skulle bli fest när han kom hem från Spanien (dit han åkt för att typ slippa fira sin födelsedag) så blev det lite kaffe-och-kakor-samt-mingel-kalas på fredagkvällen då de flesta dök upp och minst sagt överraskade födelsedagsbarnet. Trött som en bäver i motvind släpade man sej iväg till Hörby vid den tidpunkt på fredagkvällen då man normalt sett brukar somna framför Idol på tv (kvart över åtta alltså).

Lördagen började med en frukost i bästa hotellstil och sen blev det stallet ett par timmar. Brorsans fru var glad att få sin dagliga dos mockning och sopning trots att hon befann sej 60 mil hemmifrån, och kusinerna Therés och Sofia tyckte att det var kul att få rida tillsammans, det är inte så ofta tillfälle ges när man som sagt bor 60 mil ifrån varann. Efter stallet så blev det bråttom bråttom, för vi skulle vara i Hörby igen kl. två för fortsatt födelsedagsfirande. Och det är här baklängesmiddagen kommer in i bilden. Det började nämligen med kaffe, kakor, kakor, kakor och tårta och mindre än två timmar efteråt så var det dags för trerätters middag. Snacka om att börja i fel ände, och snacka om att bli mätt. Allt var nämligen jättegott och alla åt vi så att vi nästan sprack. Tur att man fick lite motion mellan varven i form av många långa asgarv när den ena efter den andra berättade om allt totalgalet och fullständigt hysteriskt tokigt som födelsedagsbarnet och hans kompisar (bl a brorsan då) varit med om genom åren.

Idag var det så dags att fira svärmor. Det blev ingen stor baluns eftersom svärfar är så sjuk, och vi "slapp" trängas med de andra gästerna eftersom de var där redan igår. Men vi blev bjudna på smörgåstårta och vanlig tårta och så kakor, kakor och kakor förstås. Men idag var det stopp, det gick inte ner särskilt mycket alls, det finns trots allt en gräns även för mej för hur mycket "skräp" man kan trycka i sej på en och samma helg.

I morgon ska jag och Kristin åka till det nya Ikea i Malmö. Johan hävdade att man absolut inte kan undgå att hitta dit, för det finns enorma skyltar som visar vägen. Ok, vi får väl se, jag ska ju inte påstå att jag är övertygad om att han har rätt...

Tack och hej!