"Stalltjej" frågar: Min häst snubblar över varenda pinne och varenda sten. Om det så är en ynka sten på en två meter bred stig så lyckas hon givetvis snubbla på den. Varför är hon så jäkla klumpig?

Åsa svarar: Antingen så är din häst blind eller så är hon korkad... eller så heter hon Bianca Castafiore.

Vaknade kl. 5 och kunde inte somna om. Kom på att det är den 19 september idag. Den här dagen för 16 år sen så dog en av Peters allra bästa vänner i en bilolycka. Tre veckor tidigare så gifte vi oss. Fyra veckor efter bröllopet så var hela kompisgänget tillbaka i samma kyrka men den gången var det begravning...

I dag för elva år sen så dog en nära vän till mej. Hon tröttnade på livet och gjorde något åt det. Lämnade två små pojkar. Ingen misstänkte att hon mådde så dåligt och alla har ställt sej frågan vad vi hade kunnat göra.

Fem år senare, inte den 19 september men bara några veckor senare, var det Joakims tur att förlora en bästis. En sextonårig kille joggar från tåget hem till Jularp, somnar i en fåtölj och dör av att hjärtat bara stannar. Jag glömmer aldrig den där sena fredagkvällen när jag satt framför tv'n. Plötsligt stod Joakim i dörröppningen och såg konstig ut. - Jonny är död, sa han och så började han att gråta hejdlöst.

När Jonny dog så slog det mej att vi i familjen förlorat varsin nära vän med ganska exakt fem års mellanrum. Jag är inte speciellt vidskeplig men tanken på att det kanske skulle vara Therés tur fem år senare dök ändå upp. Sen glömde jag de fåniga tankarna igen. Tills hösten fem år senare, alltså förra hösten. Men det var inte Therés som förlorade någon, det var Joakim igen. Den här gången var det en sen lördagkväll när det knackade på ytterdörren. Jag gick och öppnade och utanför stod Joakim och såg konstig ut. - Rele är död, sa han och började gråta hejdlöst.

Måtte det vara slut med "femårsförbannelsen" nu.

"Kontorsråttan" frågar: Varför, jag undrar bara varför, är det alltid någon apparat på kontoret som går sönder när det är fredag och man redan har jobbat över en timme eller så och så pajar den jäkla skrivaren t ex så att man inte kan skriva ut det där sista som absolut måste vara klart till lördag morgon och så får man jobba över ytterligare en timme bara för att få igång skrivarskrället igen?

Åsa svarar: Hört talas om lagen om alltings jävlighet...?

"Undrande" frågar: Hej Åsa, jag har länge undrat varför man utbildar sej till massör. Hoppas du kan svara.

Åsa svarar: Hej "undrande", klart att jag kan svara. Jo, alla som utbildar sej till massörer är i själva verket smyg-sadister som ser en chans att utöva sin hobby på frivilliga offer... och dessutom få betalt för det.

I dag har jag varit ledig. Det är väl konstigt hur fort man kan ändra inställning till saker och ting. Förut gick jag till jobbet med i stort sett det enda målet att komma därifrån igen. Det var alltid något annat jag såg fram emot. Oftast stallet. Ja, nästan alltid stallet. Ibland något annat, som t ex en tur till en hästaffär. Alltså, missförstå mej inte, jag trivdes på jobbet. Men det kändes ändå mest som att jobbet var något tvunget för att ha råd att ha häst, hade jag haft råd ändå så hade jag hellre varit ledig alltid och bara varit i stallet.

Nu har jobbet plötsligt tagit över hela (nja, kanske inte riktigt hela...) min tillvaro för tillfället. Jag jobbar och jobbar och jobbar. Men missförstå mej inte nu heller, jag tycker att det är hur kul som helst. Och jag vet ju att det bara är en period just nu. Det värsta ska t o m vara över nu i och med att den gångna helgen är över. Nu ska det lugna ner sej betydligt. Och det kan faktiskt behövas, för hur roligt det än är så är det lite häftigt att jobba sju dagar i sträck och drygt 150 % på en vecka. Särskilt som jag faktiskt bara ska jobba 75% egentligen. Jag skulle nog kunna ta två veckors kompledigt nu om jag ville, och det bara efter en dryg månads jobb. Det kommer ju bli jäkligt najs när lönen kommer i slutet av september och oktober, men det blir ju inte alls lika najs när jag sen tar ledigt för att jämna ut den totala arbetstiden. Jag tvivlar ju starkt på att jag kommer kunna lägga undan pengar för att ha sen när det kommer en mindre lön. Det är ju så mycket jag vill ha nu när jag har egen häst och allt, typ sadel, träns och hjälm. Och så en massa prylar till kusen. Täcken och borstar till att börja med.

Jag blir ju aldrig klar att köpa allt det där jag behöver. Det är ju lite kasst med tid just nu som jag precis har berättat. Och det är väl typiskt, att precis när jag får tag i en egen häst och kan rida hur mycket jag vill, då ändras jobbet så att jag plötsligt inte alls har lika mycket tid längre. Aningen bakvänt, jag vet. Men å andra sidan så är det två saker jag trivs väldigt mycket med just nu, stallet/hästen och jobbet. Och det ena behöver ju absolut inte utesluta det andra. Tvärt om, nya jobbet är perfekt eftersom det innebär en ansenlig löneökning som innebär att jag har råd med en till häst och den härliga gemenskapen i stallet och de långa sköna ridturerna i skogen är perfekt avkoppling efter en intensiv dag på jobbet.

Men familjen bekymrar sej lite. Det gick ju inte så bra sist när jag jobbade på det här viset. Joakim tjatar på mej att jag jobbar för mycket. Peter är orolig och säger hela tiden att jag måste vara försiktig och känna efter ordentligt. Therés piper också över att jag jobbar för mycket, men för henne handlar det mest om att hon måste göra mycket mer själv nu, som t ex fixa frukost, ta fram sina kläder och leta reda på sin mobil, skolväska, skåpnyckel och inte minst hålla koll på klockan själv om morgnarna så hon inte missar bussen. För att inte tala om att hon har varit tvungen att cykla till stallet själv och till och med mocka, inte bara till en häst utan till två, när jag inte har hunnit till stallet. Hon är ju för liten för att minnas hur det var när jag jobbade mej in i den berömda väggen en gång i tiden. Men som sagt, hon tycker lite synd om sej själv nu när mamma inte längre finns till hands hela tiden och passar upp och sopar banan. Och det är riktigt nyttigt för henne. Men till hennes försvar måste jag faktiskt säga att hon fixar det jättebra. Och hon börjar vänja sej nu och jag tror faktiskt att hon gillar att klara sej lite mer själv.

Trots att det är tämligen länge sen nu så glömmer jag inte hur hemskt det var att frontalkrocka med den där jäkla väggen. Även fast jag har kommit över det rent mentalt så har jag faktiskt vissa men, troligtvis för resten av livet. Min förmåga att känna igen folk försvann ju t ex. Nu kan jag träffa folk som jag absolut borde känna igen utan att ha en susning om vem det är. Jag vet att det är något som drabbar de flesta lite då och då, men för mej handlar det inte längre om lite vanlig normal "inte-känna-igen-folk-åkomma" och det är extremt jobbigt. Jag har utvecklat en stark förmåga att höra på människors tonfall och se på deras miner hur pass väl vi känner varann, och sen anpassar jag mitt sätt att prata efter det. Jag menar, man pratar ju på olika vis med folk beroende på hur mycket man faktiskt har träffats tidigare.

Det är så jäkla besvärligt bara att undvika att säga något som avslöjar att man faktiskt inte har en susning om vem det egentligen är som man står och pratar med. Samtidigt ska man försöka luska ut vem det är genom att ställa kluriga frågor som gör att man får fram lite ledtrådar, men som sagt, utan att samtidigt avslöja sej. Jag har gjort det så otroligt många gånger nu så jag är van skulle man kunna säga. Men man vänjer sej nog aldrig och det är alltid samma känsla, en blandning av panik och pinsamhet, när man märker att den man pratar med börjar misstänka hur det faktiskt ligger till. Och det finns absolut inget värre än när personen plötsligt säger -"du känner inte igen mej va...?" Och det absolut pinsammaste var nog när jag var på affären en gång och det kom en totalt okänd kille emot mej, han tittade rakt på mej och sa hej, klart och tydligt riktat till mej. Men jag visste ju att jag aldrig hade träffat den här killen förut så jag gjorde något fruktansvärt pinsamt, jag vände mej om och tittade efter någon annan som killen möjligtvis kan ha hejat på, men när jag förstod att det faktiskt var mej som han hejade på så sa jag "känner vi varann..." Jag fattar verkligen inte än idag hur i helvette jag kunde kläcka ur mej något sånt. Killen fick ett aningen stelt uttryck i ansiktet och så sa han, aaaaningen frostigt... "ja, vi bor grannar... du hjälpte mej att knuffa loss bilen när jag körde fast i en snödriva härom kvällen..."

Men för att återgå till det där med alla oroliga familjemedlemmar och vänner. Tack så väldigt mycket för all omtanke, det värmer. Men det finns faktiskt inte någon anledning till oro alls. Jo, för Therés, för hon kommer få göra mycket mer själv hädan efter (men det är ju på tiden, hon är ju för sjutton snart fjorton år). Men till er som bekymrar sej över min hälsa så kan jag härmed komma med ett mycket lugnande besked. Jag mår jättebra. Och jag kommer fortsätta må jättebra. Man lär sej nämligen en hel del när man kommer ut på andra sidan tegelväggen. En hel del om andra, men allra mest om sej själv. Och man lär sej att koppla av och undvika fallgroparna. Och en sak som är stor skillnad nu mot då är att jag inte tänker på jobbet öht när jag kommer hem. Det är inga problem alls. Jag kan jobba i 190 och veta att jag har massor som ska hinnas med på några dagar, men när jag bestämmer mej för att det får räcka för dagen så stänger jag av i samma minut. Jobbet stannar på jobbet och när jag går ut genom stora grinden så är jag ledig. Då finns inte jobbet. Då finns bara avkoppling. Familjen, hemmet och stallet. Och jag har inga problem att sova, tvärt om. Och jag tänker inte på jobbet och jag grubblar inte över jobbet och jag oroar mej inte över att inte hinna med på jobbet. Och jag stressar inte upp mej. Nä, jag mår bra och det går bra. Men om det skulle ändras och jag skulle känna att det är på väg åt fel håll, då lovar jag att dra hårt i bromsen. Direkt.

Tack och hej. Och förresten, grattis till Jeanette som fick hem sin nya lilla Gump idag. Söt som spunnet socker är han. Väldigt väldigt tunn, men ack så söt. Förstår att hon blev blixtförälskad... <3 

Så snabbt kan det gå mellan största lycka och stor sorg... I lördags romantiskt bröllop och vrålrolig fest, idag ett snabbt beslut om att låta den älskade pållen sluta sina dagar och slippa smärta.

Jag blev bara så himla ledsen när jag fick sms av Jeanette för en stund sen. Jag vet ju allt för väl vad hon går igenom just nu, stackars lilla Jeanette.

Jag tänker på dej Jeanette och önskar att jag hade möjlighet att vara där och krama dej just nu. Men det är nog som du säger, Luring känner att du klarar dej själv nu, hon har gjort sitt och nu kan hon gå med gott samvete. Och jag är säker på att lilla Snusebus och stora Bengan står och väntar på henne, otåliga att få visa henne allt härligt där borta.

Stor kram!

Tycker att den här är skitkul...  

Tusen tusen tack till Jeanette, en av de fantastiska stalltjejerna, och hennes Daniel för det vackra och romantiska bröllopet med den kanonroliga festen som varade natten lång (för somliga lite längre än för andra...)

Vilket otroligt gäng vi är, alla vi i stallet. Det finns nog inget stallgäng i hela världen som har så kul som vi. Jag bara älskar er allihop! Och vilket ballt nytillskott vi fått precis. En vecka, och redan med i gänget. Välkommen Cecilia, skitkul att just DU fick den tomma platsen. Och visst håller ni med, hon platsar ju perfekt i gänget.

Här kommer lite bilder från igår. De vackra bilderna från vigseln och bilderna vi tog efteråt  lägger jag inte ut, Jeanette och Daniel ska få se dom först eftersom jag tog bilderna åt dom i första hand. Ni får hålla till godo med dessa:

Tjejerna i Stallgänget på Ekastiga, fr v Annette, Therés, jag, Tina, Jeanette, Kristin, Cecilia, Trixie och Emelie (bara Kajsa och Cina fattas).

Här har vi stallets män, Peter, Jonas, Daniel, Fredrik och Johan.

Kvällens absolut vackraste par, Daniel och Jeanette.

Fredrik deklarerade tydligt igår att han "inte är ett dugg intresserad av hästar" men att han mer än gärna åker med Tina till stallet eftersom "det är så mycket mer än bara hästar". Vi gillar dej med Fredrik :-)

Johan är nog stallets mest flitiga hästkarl faktiskt. Mockar och fixar mat och leder hästar och fixar var och varannan dag, till Kristins stora glädje (och till alla andras också så klart). Och det är ju kul att det blir dom som ska gifta sej nästa gång. Nästa sommar blev det visst bestämt... Vi kommer!

Peter, Therés och jag. Och nu har Peter lovat att han ska följa med lite oftare till stallet. Men det lär dröja innan man ser honom med en häst (bortsett från Calle till och från hagen då möjligtvis)

Världens bästa stallägare, Annette, Emelie och Jonas. We love you!

Gängets två senaste medlemmar. Trixie har varit med i ett år nu men Cecilia hann knappt sätta sin fot i stallet förrän hon blev inkastad i en av de glada och galna festerna. Men hon verkade inte ha något alls emot det :D

Och så lite bilder från dansgolvet:

Två som är glada i hatten, Johan och Fredrik.

Jag och Jonas, världens bästa stallvaktmästare.

Fyra söta stalltjejer, men Trixie gömmer sej tyvärr. Trixie, Therés, Emelie och Cecilia.

Här var det livat här var det glatt... Vem är det utanför bild som Annette och Trixie håller på att garva ihjäl sej åt?

Och vad gör dom här...? Och vad spanar han till höger på...?

Nej Emelie och Trixie, det spelar ingen roll hur mycket ni försöker, ni är jättesöta i alla fall ;-)

Cecilia och Emelie i baren.

Jonas och Annette i baren. Jonas ser ju VÄLDIGT nöjd ut, är det sällskapet eller månne det bartendern håller på med som ger det resultatet?

Och till sist en bild som jag vet att Johan kommer uppskatta mycket. Du vet, det lönar sej inte att tjata Johan, det kan få motsatt effekt :D

Stor kram till Jeanette och Daniel. Tack för att vi fick dela er stora dag och tack för en hellyckad fest. Lycka till med äktenskapet.

Tack och hej!