Sitter här och tittar ut på en gråmulen, översnöad värld och drömmer mej tillbaka till solen och värmen på Lanzarote som vi lämnade för exakt tre veckor sen. I år så flyttade vi till ett nytt hotell mitt i semestern vilken vi absolut inte ångrade eftersom det var det absolut bästa stället vi någonsin bott på. Men första veckan var inte heller dålig. Då bodde vi i Matagorda, en liten ort kant i kant med Puerto del Carmen. Vi har varit i Matagorda förut, och vi har bott i Puerto del Carmen tre gånger förut, så vi visste precis vilka restauranger vi skulle gå till. Så en kväll gick vi till en av våra absoluta favoritrestauranger, en ganska liten och enkel italiensk restaurang med otroligt god pasta och pizza och ovanligt glada och trevliga servitörer.

Och trots att det är sex år sen vi första gången var på Pinoccio, som restaurangen heter, så känner man igen personalen från då. Särskilt en ung kille som ser exakt ut som Idol-Ola fast med svart hår och mörka ögon. Ärligt, dom hade kunnat vara tvillingar, servitören och Idol-Ola, fast varandras raka motsatser, nån sorts motsattstvillingar liksom. Förresten så går servitören numera under namnet Pinoccola hos oss. Nå, i alla fall… först blev jag glad när jag såg killen, och sen konstaterade jag att han hade klippt sej. Tidigare hade han långt rakt hår i en hästsvans men nu hade han en kort modern snygg frisyr. Konstigt nog så såg han inte ut att ha åldrats ett enda år, han har sett ut att vara 25 år hela tiden. Men efter en stund så blev jag faktiskt lite bedrövad. Stackars kille. Här har han gått och serverat spagetti till rödbrända turister dag ut och dag in, år ut och år in. Vilket LIV… Men sen funderade jag en stund till och kom fram till att jag egentligen inte vet någonting om hur den här killen, eller andra här på Kanarieöarna, lever egentligen. Jag bara föreställer mej hur dom har det och då utgår jag ifrån det yttepyttelilla jag faktiskt vet. Resten är personliga åsikter, antaganden och rena fördomar.

Lanzarote är en liten ö, inte mycket större än typ Gotland skulle jag tro (jag har varit på Lanzarote sju gånger men aldrig på Gotland…). Det är kargt där, bara vulkaner, kaktusar, palmer, sten och grus var man än ser. Och små låga vita hus med gröna eller bruna trädetaljer runt fönster och dörrar. Inga trädgårdar utan bara små muromgärdade gårdar täckta med svart grus eller möjligtvis stenplattor. Torrt, svart, grått och brunt. Det är en härlig syn för oss soltörstande turister som kommer hit ett par veckor om året och mest bara vill hålla till vid havet, men det måste vara fy så tråkigt att bara se detta… dag ut och dag in, år ut och år in.

Och så byarna och "städerna" då. Turistorterna längst kusten där Lanzaroteborna jobbar med att servera mat till turister, sälja saker till turister, städa på hotellen eller köra turister kors och tvärs med taxi eller buss (och en handfull andra jobb som också går ut på att serva turister). Och så byarna där de bofasta bor. Små klungor av hus i utkanterna av turistorterna. Inte vid havet, där ska det vara plats för hotell, utan alltid en bit inåt land, liksom utkastade på bergssluttningarna. Och så lite större byar bland bergen där det finns både skola och en fotbollsplan och små restauranger och caféer där det bara kostar en bråkdel av vad det kostar nere i turistorterna. Men där det lika förbaskat ser så otroligt tråkigt ut. Charmigt och pittoreskt i en passerande turists ögon, men åh så dött och trist i längden. Som en massa Sösdala och Tjörnarp och Norra Rörum överallt. Och så EN stad på hela ön...

Men sen tänkte jag lite till. Vad vet jag om hur man lever på Lanzarote egentligen? Och vad vet jag om Pinoccolas liv? Inte ett dugg naturligtvis. Jag bara föreställer mej att han bor i ett av dom där små tråkigt husen i en av de där små utkastade husklungorna på en bergssluttning med utsikt över en turistort. Jag bara föreställer mej att han håller på att dö av leda i en av de små händelselösa byarna på en grå och karg bergssluttning när han inte håller på att dö av leda på en restaurang bland pasta, pizza och rödbrända turister.

Jag är tämligen säker på att killen är född och uppvuxen här på Lanzarote (eller nån av öarna iaf) men jag vet faktiskt inte alls var han bor, eller hur han bor, eller med vem han bor. Han bor kanske hemma hos mamma och pappa i nån av de små pittoreska byarna bland bergen. Han kanske har sitt barndomshem som bas och jobbar under vinterhalvåret när det är som mest turister. Sen kanske han tar sina ihopjobbade pengar och reser kors och tvärs över jorden och ser allt och gör allt som de flesta bara drömmer om att göra. Eller så har han något som han älskar att göra när han är ledig. Han kanske är en jätteskicklig kitesurfare och åker med sina polare till Playa Famara på öns västkust för att surfa så fort han får chansen, vad vet jag…?

Eller så är han kanske gift med sin stora kärlek, en snäll och vacker Lanzarotetjej. Dom har kanske en eller två små söta barn där hemma. Fem dagar i veckan så kanske han tar vägen förbi mataffären på väg hem från jobbet. Kanske han eller hans fru hämtar barnen på någon form av Lanzarotedagis (hos mormor eller farmor kanske) och sen lagar dom mat, leker med barnen, lägger barnen, sitter framför datorn en stund, tittar på nyheterna och en halvdålig amerikansk deckare (dubbad till spanska) på tv. Kanske pratar dom en stund innan båda två somnar på soffan, utmattade efter ännu en helt vanlig dag för en helt vanlig Lanzarotefamilj.

När helgen kommer så kör dom kanske till öns storstad och shoppar lite. Dom åker kanske till IKEA och köper en ny Billy-hylla till barnens rum (jodå, det finns IKEA där, det har jag sett).

Eller så har dom inga barn ännu och då kanske dom ägnar helgkvällarna åt att umgås med sina kompisar och sin familj och så sover dom länge när dom är lediga. Sen åker dom kanske i alla fall till IKEA någon gång. Och så kanske dom har en häst eller två (jo, det finns faktiskt både hästar och stall här) som dom pysslar med. Kanske finns det ett helt gäng härliga människor i det där stallet så att det har blivit som ett andra hem där dom gärna tillbringar många timmar av sin lediga tid. Och sen så kanske dom åker på semester ett par veckor varje år för att komma ifrån och ladda batterierna. Vad vet jag…?

Vad jag däremot vet är att jag i alla fall inte tänker tycka synd om Pinoccola. Han har säkert ett alldeles utomordentligt härligt liv som han trivs förträffligt med. Precis som jag har.

Tack och hej!

Lanzarote, en karg och torr, men ack så vacker, ö.

 

Kristin

5 februari 2010 13:23

Varmt välkommen in i bloggvärlden igen!! Vi har saknat dig!

http://chisan.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När gjorde du sist något som du gått och tänkt i flera år att du skulle vilja göra? Hoppa falskärm t ex. Hur många är det inte som säger "jag skulle vilja hoppa fallskärm"? Och hur många är det som någonsin hoppar fallskärm...? Jag gjorde en sån...

Hmmm... få se... smör... sprit... glass... is... sex! Tomatodlare... och så en tom julduk   OBS! Väldigt väldigt INTERNT...!!! (Det här gör vi om väldigt snart)   Tack och hej! ...

I en vecka nu så har vi bott på Cinco Casitas i Matagorda strax utanför Puerto del Carmen. Det är en villa (som dom kallar det) med egen trädgård och privat pool minsann. Men vi har kommit fram till att det inte är en pool, det är ett jättestort fotb...

Följande samtal ägde rum på en restaurang på Lanzarote härom kvällen: Jag – Konstigt, när man är här nere och föreställer sej hemma så verkar det så         mysigt liksom. Peter – Jaha… Jag – Ja, alltså… jag...

Usch, jag har verkligen varit superdålig på att blogga de sista veckorna. Jag tänker hela tiden att jag ska bättra mej och ägna lite tid åt bloggen, men det vill sej inte riktigt. Nu ska jag dessutom iväg i två veckor ner till sydligare breddgrader o...