När gjorde du sist något som du gått och tänkt i flera år att du skulle vilja göra? Hoppa falskärm t ex. Hur många är det inte som säger "jag skulle vilja hoppa fallskärm"? Och hur många är det som någonsin hoppar fallskärm...?

Jag gjorde en sån där grej igår. Något som jag gått och funderat på av och till i säkert 10-15 år men aldrig gett mej på, förrän nu. Jag gjorde nämligen slag i saken och gick med i en kör igår. Det var i förra veckan som jag såg en annons från ett studieförbund om deras körsång. Sen frågade jag Kristin om hon kunde tänka sej att följa med. Smart som jag var så frågade jag henne i fredags kväll när hon inte hade helt och hållet skärpta sinnen så att säga, och det fick önskat resultat, hon sa ja till att följa med.

Sagt och gjort. Vi ringde och anmälde oss igår på dagen och på kvällen tog vi oss iväg till musikskolans lokaler och vuxenskolans kör. Men jag ska ärligt säga att jag hann ångra mej flera gånger om och jag var väldigt nära att vända i dörren. Och naturligtvis så besannades mina värsta farhågor, jag och Kristin fick nämligen världens fånigaste skrattanfall och kunde nästan inte sluta garva. Hur pinsamt var det... vi två och en massa gamla tanter och en och annan yngre. Alla verkade gå in för det med liv och lust och på fullaste allvar. Och så vi då, som två fnittrande tonåringar. Men om ni tänker er 20 människor som "värmer upp" med diverse viftande och tänjande av armar, nacke och rygg. Och så en massa konstiga, väldigt lustiga, ljud så förstår du kanske att det inte var så lätt att hålla sej för garv?

Själv höll jag på att explodera av skratt och för att komma bort från Kristin, vars blotta närvaro bara gjorde det helt omöjligt att låta bli att garva, så tog jag sikte på första bästa dörr och fick syn på en som stod öppen. Väl ute genom dörren upptäckte jag att jag hade hamnat i en skrubb av något slag och om jag bara hade vetat att det var tomt på andra sidan dörren ut från skrubben så hade jag nog flytt den vägen och aldrig kommit tillbaka. Men jag var rädd att hamna mitt i en musiklektion eller nåt, så jag tog mej i kragen och klev tillbaka in till kören. Och efter en stund så kunde jag skärpa till mej och sluta skratta. Som tur var.

Varför nu denna uppståndelse för lite simpel körsång. Ja, jag vet faktiskt inte. Men det är något jag länge länge tänkt att jag vill prova. Men det beror faktiskt inte på att jag tycker att det verkar så särskilt roligt eller att jag över huvud tagen är särskilt road av att sjunga. Det handlar faktiskt mer om att VÅGA. Jag har aldrig vågat sjunga annat än när jag är alldeles ensam eller tillsammans med mina barn. Det är konstigt och jag har ingen aning om vad det beror på. Jag vet ju att jag faktiskt inte sjunger helt uselt.

Men jag har alltid, så länge jag kan minnas faktiskt, haft ett kolossalt starkt motstånd mot att sjunga när någon annan kan höra. Jag minns så väl hur jag stod i skolkören och mimade i tron att det inte märktes. Jag har aldrig vågat sjunga med i "ja må hon leva" när någon fyller år och att sjunga snapsvisor eller andra små truddelutter på en fest har varit helt och hållet omöjligt. Och som sagt, jag har ingen aning om vad det beror på. Jo, jag vet ju att det beror på skräcken att någon annan ska tycka att det låter för jävligt när jag sjunger, men med tanke på att så många andra minsann vågar klämma i i tid och otid utan att bry sej om hur det låter så borde ju jag också kunna göra det. För ingen bryr sej ju. Jag pratar ju inte precis om att söka till Idol. Jag pratar om att våga sjunga för ett födelsedagsbarn och att våga klämma i när det ska sjungas allsång på en fest. Helt vanligt socialt sjungade helt enkelt. Sånt som vem som helst kan göra utan att vara någon sångfågel.

Men nu ska det som sagt bli ändring på det. Efter 12 gånger i en kör så ska jag väl ha fått in vanan att sjunga bland andra människor. För det är som sagt inte kören i sej som lockar. Jag har bestämt mej för att kämpa på den här terminen som jag har anmält mej till, men jag tvivlar starkt på att jag kommer fortsätta efter det. Det här med körsången handlar som sagt om något helt annat än körsången i sej. Och jag måste säga att det känns jättebra. Körsång sägs ju vara så bra för psyket och själen. Ja, det håller jag med om. För min del betyder det en hel massa att jag äntligen har tagit mod till mej och gör något som jag aldrig tidigare vågat i hela mitt liv.

Så om du hör till alla dom som bara tänker på, och kanske pratar om, saker som du vill göra men aldrig blir färdig att göra. Gör det. Ring i morgon och boka tid till ett tandemhopp med fallskärm. Du behöver ju inte gå hela fallskärmshopparkursen och hoppa själv, det räcker med ett tandemhopp så har du ju i alla fall provat på hur det är att sväva där uppe i det blå. Och när du har gjort det så kanske du tyckte att det var en sån jäkla kick att göra något som du aldrig egentligen trodde att du skulle våga och så gör du något mer "omöjligt" av bara farten. Prova så får du se. Det ska jag göra i alla fall, för det är en häftig känsla att övervinna sina nojor...

Tack och hej!

Sitter här och tittar ut på en gråmulen, översnöad värld och drömmer mej tillbaka till solen och värmen på Lanzarote som vi lämnade för exakt tre veckor sen. I år så flyttade vi till ett nytt hotell mitt i semestern vilken vi absolut inte ångrade eftersom det var det absolut bästa stället vi någonsin bott på. Men första veckan var inte heller dålig. Då bodde vi i Matagorda, en liten ort kant i kant med Puerto del Carmen. Vi har varit i Matagorda förut, och vi har bott i Puerto del Carmen tre gånger förut, så vi visste precis vilka restauranger vi skulle gå till. Så en kväll gick vi till en av våra absoluta favoritrestauranger, en ganska liten och enkel italiensk restaurang med otroligt god pasta och pizza och ovanligt glada och trevliga servitörer.

Och trots att det är sex år sen vi första gången var på Pinoccio, som restaurangen heter, så känner man igen personalen från då. Särskilt en ung kille som ser exakt ut som Idol-Ola fast med svart hår och mörka ögon. Ärligt, dom hade kunnat vara tvillingar, servitören och Idol-Ola, fast varandras raka motsatser, nån sorts motsattstvillingar liksom. Förresten så går servitören numera under namnet Pinoccola hos oss. Nå, i alla fall… först blev jag glad när jag såg killen, och sen konstaterade jag att han hade klippt sej. Tidigare hade han långt rakt hår i en hästsvans men nu hade han en kort modern snygg frisyr. Konstigt nog så såg han inte ut att ha åldrats ett enda år, han har sett ut att vara 25 år hela tiden. Men efter en stund så blev jag faktiskt lite bedrövad. Stackars kille. Här har han gått och serverat spagetti till rödbrända turister dag ut och dag in, år ut och år in. Vilket LIV… Men sen funderade jag en stund till och kom fram till att jag egentligen inte vet någonting om hur den här killen, eller andra här på Kanarieöarna, lever egentligen. Jag bara föreställer mej hur dom har det och då utgår jag ifrån det yttepyttelilla jag faktiskt vet. Resten är personliga åsikter, antaganden och rena fördomar.

Lanzarote är en liten ö, inte mycket större än typ Gotland skulle jag tro (jag har varit på Lanzarote sju gånger men aldrig på Gotland…). Det är kargt där, bara vulkaner, kaktusar, palmer, sten och grus var man än ser. Och små låga vita hus med gröna eller bruna trädetaljer runt fönster och dörrar. Inga trädgårdar utan bara små muromgärdade gårdar täckta med svart grus eller möjligtvis stenplattor. Torrt, svart, grått och brunt. Det är en härlig syn för oss soltörstande turister som kommer hit ett par veckor om året och mest bara vill hålla till vid havet, men det måste vara fy så tråkigt att bara se detta… dag ut och dag in, år ut och år in.

Och så byarna och "städerna" då. Turistorterna längst kusten där Lanzaroteborna jobbar med att servera mat till turister, sälja saker till turister, städa på hotellen eller köra turister kors och tvärs med taxi eller buss (och en handfull andra jobb som också går ut på att serva turister). Och så byarna där de bofasta bor. Små klungor av hus i utkanterna av turistorterna. Inte vid havet, där ska det vara plats för hotell, utan alltid en bit inåt land, liksom utkastade på bergssluttningarna. Och så lite större byar bland bergen där det finns både skola och en fotbollsplan och små restauranger och caféer där det bara kostar en bråkdel av vad det kostar nere i turistorterna. Men där det lika förbaskat ser så otroligt tråkigt ut. Charmigt och pittoreskt i en passerande turists ögon, men åh så dött och trist i längden. Som en massa Sösdala och Tjörnarp och Norra Rörum överallt. Och så EN stad på hela ön...

Men sen tänkte jag lite till. Vad vet jag om hur man lever på Lanzarote egentligen? Och vad vet jag om Pinoccolas liv? Inte ett dugg naturligtvis. Jag bara föreställer mej att han bor i ett av dom där små tråkigt husen i en av de där små utkastade husklungorna på en bergssluttning med utsikt över en turistort. Jag bara föreställer mej att han håller på att dö av leda i en av de små händelselösa byarna på en grå och karg bergssluttning när han inte håller på att dö av leda på en restaurang bland pasta, pizza och rödbrända turister.

Jag är tämligen säker på att killen är född och uppvuxen här på Lanzarote (eller nån av öarna iaf) men jag vet faktiskt inte alls var han bor, eller hur han bor, eller med vem han bor. Han bor kanske hemma hos mamma och pappa i nån av de små pittoreska byarna bland bergen. Han kanske har sitt barndomshem som bas och jobbar under vinterhalvåret när det är som mest turister. Sen kanske han tar sina ihopjobbade pengar och reser kors och tvärs över jorden och ser allt och gör allt som de flesta bara drömmer om att göra. Eller så har han något som han älskar att göra när han är ledig. Han kanske är en jätteskicklig kitesurfare och åker med sina polare till Playa Famara på öns västkust för att surfa så fort han får chansen, vad vet jag…?

Eller så är han kanske gift med sin stora kärlek, en snäll och vacker Lanzarotetjej. Dom har kanske en eller två små söta barn där hemma. Fem dagar i veckan så kanske han tar vägen förbi mataffären på väg hem från jobbet. Kanske han eller hans fru hämtar barnen på någon form av Lanzarotedagis (hos mormor eller farmor kanske) och sen lagar dom mat, leker med barnen, lägger barnen, sitter framför datorn en stund, tittar på nyheterna och en halvdålig amerikansk deckare (dubbad till spanska) på tv. Kanske pratar dom en stund innan båda två somnar på soffan, utmattade efter ännu en helt vanlig dag för en helt vanlig Lanzarotefamilj.

När helgen kommer så kör dom kanske till öns storstad och shoppar lite. Dom åker kanske till IKEA och köper en ny Billy-hylla till barnens rum (jodå, det finns IKEA där, det har jag sett).

Eller så har dom inga barn ännu och då kanske dom ägnar helgkvällarna åt att umgås med sina kompisar och sin familj och så sover dom länge när dom är lediga. Sen åker dom kanske i alla fall till IKEA någon gång. Och så kanske dom har en häst eller två (jo, det finns faktiskt både hästar och stall här) som dom pysslar med. Kanske finns det ett helt gäng härliga människor i det där stallet så att det har blivit som ett andra hem där dom gärna tillbringar många timmar av sin lediga tid. Och sen så kanske dom åker på semester ett par veckor varje år för att komma ifrån och ladda batterierna. Vad vet jag…?

Vad jag däremot vet är att jag i alla fall inte tänker tycka synd om Pinoccola. Han har säkert ett alldeles utomordentligt härligt liv som han trivs förträffligt med. Precis som jag har.

Tack och hej!

Lanzarote, en karg och torr, men ack så vacker, ö.