Igår var det en fantastisk dag. Egentligen var den rent jävlig, men det fantastiska var att när jag nu klarade dagen utan att få ett nervöst sammanbrott eller en hjärtinfarkt så vet jag att jag klarar det mesta...

För det första så krockade mitt jobb med en klubbtävling som Therés gärna ville vara med på. Stackars hästrädda pappa Peter fick uppdraget att skjutsa häst och unge till tävling. Men först så skulle jag hjälpa till att lasta kuse. Hon brukar ju inte vara så jättesvår, trots att hon är envis som en röd gris så brukar det bara ta några minuter att få in henne i transporten. Men icke sa nicke. Trots att vi backade till stalldörren så skulle hon ABSOLUT inte gå in i transporten. Tiden gick och till slut så var jag bara tvungen att åka eftersom det stod sex personer (trodde jag i alla fall) på stationen och väntade på mej. Som tur var (för mej) så kom Emelie och Trixie ut i stallet för att släppa ut hästarna så dom fick rycka in och hjälpa till att lasta häst (tusen tack för hjälpen).

Sju minuter försenad (stressnivån uppe på fyran på en tiogradig skala) var jag på väg mot stationen i olagligt hög fart då mobilen ringde.

- Hej, det är Jonathan.

- JAG ÄR DÄR OM EN MINUT.

- Problemet är att vi inte är där...

- Nähä, är tåget försenat i Eslöv?

- Nä, vi är i Malmö. Vi har försovit oss.

- ........

- Alltså, vi har precis vaknat, klockan ringde inte.

- ........ (stressnivån uppe på tjugo... minst!)

- Vad ska vi göra?

- ........

- Alltså, vi kan ju komma, men vi är inte där förrän kl. 11 (dom skulle komma kl. 9).

- KASTA-ER-PÅ-FÖRSTA-BÄSTA-TÅG-OCH-RING-NÄR-NI-NÄRMAR-ER-SÅ-KOMMER-JAG-OCH-HÄMTAR-ER!

Vad fan gör man, här har man anlitat sex "skådisar" till en aktivitet som börjar kl. 10 och så kommer hälften inte förrän kl 11 plus att det går lite tid till förberedelser på plats...

Det var bara att bita ihop och ta en jävla massa riktigt djupa andetag och så lösa situationen på bästa möjliga sätt. Väl framme på jobbet (med de tre som faktiskt kom i tid) så kom nästa "överraskning". Den sjunde jag anlitat till jobbet hade också försovit sej och missat tåget... kunde komma ungefär kl. 11. Ja men vad sjutton, ska det va så ska det väl va ordentligt! Inget jäkla småtjafsande här inte, lika bra att ta ett rejält sammanbrott direkt... Det var bannemej inte långt bort kan jag säga. Särskilt inte när jag mötte en kollega som upplyste mej om att all grillkol var slut. MEN-VA-FAN-JAG-KÖPTE-JU-MER-ÄN-TILLRÄCKLIGT-HÄROMDAGEN!!! Nästa kollega upplyste om att tändvätskan också var slut. VA-I-HELVETTE-DET-FANNS-JU-TVÅ-FULLA-FLASKOR-I-ONSDAGS-ÄR-DET-NÅN-JÄVEL-SOM-DRICKER-TÄNDVÄTSKA-HÄR-ELLER!!! Fast å andra sidan så tar det ju inte längre tid att köpa kol och tändvätska än det gör att köpa bara kol...

Men på något obegripligt sätt så klarade jag mej igenom mardrömsförmiddagen med endast ett smärre missöde (jag körde över en lastpall på Preem. Ingen skada skedd dock). Jag kunde till och med le och låta trevlig och jag varken skrek eller grät trots att stressnivån vid det här laget var uppe på typ hundra. Inte blev det ett dugg bättre av att prata med Peter och få höra att Lady hade stegrat sej i dörröppningen och slagit i huvet och sen rivit en väldig massa hinder på tävlingen. Jag såg framför mej hur hon fått hjärnskakning eller en nackskada eller nåt och inte klarade av att lyfta på benen ordentligt. Till råga på allt så skulle hon ju absolut inte gå in i transporten när hon skulle hem heller, så där stod Peter och Therés med en istadig kuse i Billinge och var färdiga att skänka bort hästen till första bästa som passerade. Och stackars Peter som på sin höjd vågar sträcka sej fram och klappa hästen på mulen. Han är väldigt djurkär och snäll, men det går inte att verbalt be en häst att gå in i transporten hur snällt man än ber.

Efter ett tag fick jag möjlighet att lämna jobbet en stund och köra till Billinge. Kristin och Johan körde dit också (tusen tusen tack igen). Jag blev väldigt lättad när jag fick syn på Lady och såg att hon var pigg och glad och inte alls påverkad på något vis. Ingen hjärnskakning i alla fall. Och det tog inte så lång stund att få in kusen i transporten heller. Kristin höll i henne och jag och Peter la longerlinan bakom henne och då gick hon faktiskt in. Sist vi provade med lina så blev hon fullständigt hysterisk och livsfarlig (reste sej rakt upp och viftade vilt med framhovarna) och det slutade med ett krossat baklyse på transporten så det hade vi inte provat sen dess. Men i går gick det bra, så nu hoppas jag att vi kan köra den metoden så att hon snart lär sej att gå in utan tjafs. Men jag vet inte om jag tror på det riktigt, för hon är så helvettes envis och tjurskallig när det gäller lastningen. Hon är inte ett dugg rädd att åka transport och när hon väl gått in så står hon som ett ljus, helt oberörd. Och när man tror att hon äntligen gett med sej eftersom hon gått in relativt smärtfritt några gånger så sätter hon sej plötsligt totalt på tvären igen och man är tillbaka på ruta ett. Men men, vi fick in henne tillslut igår i alla fall. Alltid något!

Tillbaka mot jobbet, nu med stressnivån nere på typ tre igen. Då ringde mobilen och jag fick beskedet att det var prylar som höll på att ta slut. Men det var snabbt och lätt fixat och resten av dagen flöt på utan några problem. Jag hann till och med ta en promenad och fotografera lite till hemsidan och vid det laget så var stressnivån nere i botten och jag kände mej mest nöjd och glad över att ha klarat dagen med ett leende på läpparna och en vänlig röst. Och när jag skjutsat tillbaka alla skådisar till tåget så kunde jag stanna till hemma och träffa världens underbaraste Theo-plutt en liten stund. Och då var all tidigare stress som bortblåst. Han har den effekten, Theo. Jag blir glad i hela magen bara av att se honom. Till nästa gång så får jag titta på de här bilderna

Han är helt makalöst söt och go', min lilla sonson.

Tack och hej!

 

Kristin

2 november 2009 11:00

Haha, vilken dag! Stackars dig. Hästjäkeln kunde väl iaf lyft på benen och kammat hem en rosett som ett plåster på alla såren.
Lastträning, jag kommer gärna och hjälper. Jag lär ju säkert behöva er hjälp sen om HS börjar klydda...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När gjorde du sist något som du gått och tänkt i flera år att du skulle vilja göra? Hoppa falskärm t ex. Hur många är det inte som säger "jag skulle vilja hoppa fallskärm"? Och hur många är det som någonsin hoppar fallskärm...? Jag gjorde en sån...

Sitter här och tittar ut på en gråmulen, översnöad värld och drömmer mej tillbaka till solen och värmen på Lanzarote som vi lämnade för exakt tre veckor sen. I år så flyttade vi till ett nytt hotell mitt i semestern vilken vi absolut inte ångrade eft...

Hmmm... få se... smör... sprit... glass... is... sex! Tomatodlare... och så en tom julduk   OBS! Väldigt väldigt INTERNT...!!! (Det här gör vi om väldigt snart)   Tack och hej! ...

I en vecka nu så har vi bott på Cinco Casitas i Matagorda strax utanför Puerto del Carmen. Det är en villa (som dom kallar det) med egen trädgård och privat pool minsann. Men vi har kommit fram till att det inte är en pool, det är ett jättestort fotb...

Följande samtal ägde rum på en restaurang på Lanzarote härom kvällen: Jag – Konstigt, när man är här nere och föreställer sej hemma så verkar det så         mysigt liksom. Peter – Jaha… Jag – Ja, alltså… jag...