"Labero avslutar sin succéshow i Malmö! Den magiska cirkeln är sluten. Efter över 275 shower och över 300 000 gäster är Joe Labero tillbaka till Malmö på Amiralen. Succén "Invited to Labero" avslutar sin resa med exklusiva shower på Amiralen i Malmö. Showen är nu tajtare, närmare, nyare och mer magisk än någonsin. Det är verkligen förtrollande magiskt"

Så står det på reklamen för Laberos show. Labero, den store illusionisten. Den enda illusionen i detta sammanhang är ordet SHOW! Och igår kväll blev vi en illusion fattigare. Vi (jag, Peter, Katri och Stefan) åkte nämligen ner till Malmö för en, vad vi trodde, trevlig kväll med god middag och häftig show. Men som sagt, vi blev totalblåsta. Okej, trevlig kväll blev det ju trots allt, men det var enbart tack vare det trevliga sällskapet, det var ju knappast Laberos förtjänst. Det var den tröttaste, tråkigaste och mest oengagerade show jag någonsin sett, inräknat teaterpjäs med tjugo tvärblyga skräckslagna tioåringar i skolans matsal...

Kort sagt så kan man säga att "275 shower och över 300 000 gäster" märktes. Tyvärr inte genom att showen var "tajtare, närmare, nyare och mer magisk än någonsin". Nä, däremot så visade den käre Labero med allt annat än önskvärd tydlighet att han efter 275 shower är spytrött på sej själv, sina assistenter, hela sin show och inte minst på publiken. Han verkade inte ens anstränga sej för att försöka få oss att bli överraskade och imponerade. Jag fick faktiskt en tråkig känsla av att den käre Labero tror att han är så fantastisk så att folk nöjer sej med vad som helst, bara man får se Joe Labero. Tyvärr så är det inte så.

Alla vet att Labero är illusionist. Alla vet att det handlar om att lura ögat och att lura publiken genom att få den att titta åt ett håll samtidigt som någon smusslar ner en anka i en hink på ett annat ställe. Alla vet att korten inte dyker upp ur tomma intet utan att det handlar om fingerfärdighet. Men man vill ju för tusan bli imponerad av illusionistens skicklighet. Man vill inte se korten skymta mellan fingrarna strax innan de dyker upp "från ingenstans". Man vill inte se sedeln rullad runt tummen när det ska se ut som att en hopvikt hundralapp förvandlas till en femhundralapp när den vecklas ut. Man vill inte se stora knöliga bulor på hela skjortan som försvinner vart efter de sex duvorna trollas fram ur små näsdukar och knutna händer.

Man vill inte se att Labero är huvudlös när han sätter sej upp och sliter desperat för att komma loss från kedjorna sekunderna innan de tunga spjuten släpps rakt ner genom bordet där han ligger och man vill inte se att munrörelser och ljud inte är synkade på den projicerade konturen av Labero bakom skynket, konturen som inte ens har samma frisyr som originalet. Trots att man vet att han försvann ut i trappan som rulldes iväg så fort skynket drogs för så vill man ju att det ska vara snyggt utfört. Man vill inte se fjädrar som sticker ut när lådan med ankan fälls ihop. Man vill inte se ställningen innanför assistentens dräkt som ska göra så att det ser ut som att hon svävar i luften med enbart en liten stolpe i ena armhålan. Och man vill inte se hur Labero lyfter henne lite uppåt innan han kan sänka henne från vågrätt till lodrätt och man vill inte se hennes knyck med armen för att komma loss från stången i armhålan.

Det känns tråkigt att assistenterna har samma kläder på sej rakt igenom hela showen (den är ju trots allt nästan två timmar lång) och att den ena assistenten i vartannat nummer stolpar runt och stirrar "grymt" på publiken och i varannat nummer ler stort och ser ut som världens snällaste och gulligaste tjej. Den märkliga intrycket förstärks av att hon dessutom har en mycket missprydande tuppkamsfrisyr som varken passar den mystiska, grymma looken eller den snälla flickan med det stora glada leendet. Labero själv byter däremot kläder ett antal gånger, synd bara att ingen kostym sitter snyggt. Den vita sidenkostymen ska vi knappt nämna, både jag och Katri fick en stark känsla av att den var så där sunkig och gulnad som siden blir efter lång tid undanhängd i en garderob (inköpt på myrorna där den lämnats in av en gammal avdankad gigolo...).

Efter bara ett par nummer så är det tydligt och klart att Labero bara står där för att håva in den lättlurade publikens pengar. Och när han börjar ropa upp vilka företag som har bjudit dit sin personal under kvällen och det jublas bland fulla plåtslagare och översminkade kontorstjejer i hörnen så vill man bara försvinna, precis så som Labero både dyker upp och försvinner samt trollar bort sina assistenter genom en och samma lucka i scengolvet. Och när showen äntligen är slut och Labero endast ska visa hur han lärt sej sväva så är lättnaden stor. Då har jag för länge sen slutat att försöka dölja hur jag sitter och gäspar. Och först då, i sista numret, så blir jag lite imponerad. Klart jag vet att Labero ser ut att sväva upp i luften genom att han står på något som höjs upp ur golvet. Men det är väl dolt genom ljussättning (eller mörker rättare sagt) och dimma. Men plötsligt så ser jag ena kanten på pelaren och sekunden senare så vinglar Labero till på sin plattform och även den illusionen krossas som en vindruta under en påkörd älg.

Tyvärr så var maten inte heller något att hurra för. Förrätten bestående av "laxtårta på kavring garnerad med stenbitsrom" var jättegod, fast mer korrekt hade varit att kalla den "laxmoussetårta". Varmrätten däremot gjorde knappast skäl för sitt namn, för varm var den definitivt inte. Knappt mer än fisljumna var de utplattade torra bitarna, "medaljongerna", av fläskfilé, den jättelika potatisbullen ("potatisbakelsen") av mos, de gräddstuvade konserverade champinjonerna och den lilla högen av "rottiserade" grönsaker (vem vet vad "rottiserade" grönsaker är, varför inte skriva rostade/grillade grönsaker helt enkelt?). Efterrätten var god, även om det inte smakade det minsta av calvados om calvadospannacottan. Men det var det trist att det bara var ett minimalt lager pannacotta och lika lite äppelkompott i botten på dessertglaset men alldeles för mycket och alldeles för söt vispgrädde uppepå.

Med tanke på att middagen var värd MAX 300 spänn (Förrätt 69 kr, varmrätt 89 kr och efterrätt 59 kr på en ordinär vägkrog) så kostade själva showen alltså över 600 kr vilket är minst dubbelt så mycket än vad den är värd. Jag kan inte hjälpa det, men jag kände mej grundlurad när jag lämnade Amiralen i går kväll. Vi såg Labero i Royal Albert Hall för några år sen. Då var det premiär på hans show tillsammans med Robert Wells och Rhapsody in Rock. Den gången var det verkligen MAGISKT! En storslagen show utan dess like som imponerade stort även på mej som aldrig varit något större fan av Labero (vadå, märks det så tydligt...). Naturligtvis förväntade jag mej inte att en show på Amiralen skulle likna en show i Albert Hall, men nog hade jag förväntat mej att Labero skulle anstränga sej och göra en proffsig show även om den skulle vara betydligt mindre än i London.

Fast ärligt talat så är jag inte säker på att Labero misslyckades igår. I själva verket så misstänker jag starkt att han faktiskt lyckades med den ultimata illusionen. För jag tror att han hade ställt en robot utklädd till sej själv på scen och lyckades få alla att tro att det faktiskt var han själv i egen hög person som struttade runt på scen, pratade med stelt frånvarande tonfall, stampade i golvet och drog torra skämt...

Katri och Stefan. Vinet och ölen var till belåtenhet i alla fall, haha.

(fotot taget med en kass mobilkamera, därav den usla kvalitén)

Jag tror att Peter spärrade upp ögonen för att jag var tvungen att ta om fotot på Katri och Stefan säkert sju gånger p g a att Stefan lyckades blunda varenda gång .

Tack och hej!

 

Tina

16 november 2009 12:06

Nä den där Lars Bengt Roland är inte speciellt rolig o se.

 

Tina

18 november 2009 10:33

Nä Åsa nu får du skriva om något annat, vill inte se smålänningen mer:-) hihi..kram kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När gjorde du sist något som du gått och tänkt i flera år att du skulle vilja göra? Hoppa falskärm t ex. Hur många är det inte som säger "jag skulle vilja hoppa fallskärm"? Och hur många är det som någonsin hoppar fallskärm...? Jag gjorde en sån...

Sitter här och tittar ut på en gråmulen, översnöad värld och drömmer mej tillbaka till solen och värmen på Lanzarote som vi lämnade för exakt tre veckor sen. I år så flyttade vi till ett nytt hotell mitt i semestern vilken vi absolut inte ångrade eft...

Hmmm... få se... smör... sprit... glass... is... sex! Tomatodlare... och så en tom julduk   OBS! Väldigt väldigt INTERNT...!!! (Det här gör vi om väldigt snart)   Tack och hej! ...

I en vecka nu så har vi bott på Cinco Casitas i Matagorda strax utanför Puerto del Carmen. Det är en villa (som dom kallar det) med egen trädgård och privat pool minsann. Men vi har kommit fram till att det inte är en pool, det är ett jättestort fotb...

Följande samtal ägde rum på en restaurang på Lanzarote härom kvällen: Jag – Konstigt, när man är här nere och föreställer sej hemma så verkar det så         mysigt liksom. Peter – Jaha… Jag – Ja, alltså… jag...