Eller tävling och tävling, den enda man tävlar emot är ju sej själv när man rider ungponny i avd. B. Men det är ju bra att få komma ut på tävling utan att behöva rejsa runt och försöka slå nån annans tid. Lady har ju fullt upp med att lyfta på tassarna och hon skulle säkert inte alls uppskatta om någon krävde av henne att hon skulle svänga snävt eller springa fortare.

Men idag så sprang hon fortare än sist i Sösdala i alla fall. Fast hon sprang inte speciellt jättefort ändå, utan lugnt och sansat. Men hon var betydligt mer pigg och framåt idag. Sprang runt och sparkade bakut på framridningen och var allmänt glad. Idag var det Lady som drog runt med mej på parkeringen, för två veckor sen så var det jag som drog runt Lady.

Tyvärr så petade hon ett rättuppstående i varje klass och det är ju klart lite trist när det är så nära att få två fina rosetter. Men Therés kunde se det positiva i båda ritterna och hon var jättenöjd i alla fall. Det är ju trots allt inte bara rosetter som räknas, och idag tog Lady ett litet steg framåt igen.

Dagens topplista:

1. Lady var pigg och glad igen.

1. Lady gick i stort sett rakt in i transporten när vi skulle hem.

1. Plötsligt och utan att nån bett honom så gick Peter och ledde runt på Lady.

Varför alla har plats 1? Jo, jag kunde faktiskt inte rangordna händelserna, dom är så positiva på olika sätt. Vi var ju lite oroliga att Lady antingen var sjuk eller i värsta fall hade tappat sitt "go", man vet ju aldrig med en häst, den kan ju vara världens piggaste vid unga år och sen vara en riktig segpelle när den blivit äldre. Och det där med att lasta Lady har ju varit pesttradigt. Nu är det så himla skönt när hon går in utan att man ska truga henne i en kvart eller nåt. När man ska iväg har man i regel inte tid att hålla på och tjafsa och när man ska hem så vill man bara hem. Och så Peter sen då, som varit så rädd för hästar och knappt vågat gå i närheten av en. Nu leder han in en och annan kuse från hagen ibland och så går han till och med runt runt med Lady på tävlingsplatsen.

Här är dagens andra runda, L:C.

När den här oxern i L:D var omgjort till ett rättuppstående i L:C så gick det inte lika bra som på bilden, det blev en rivning.

Andra hindret i L:C.

Det duggregnade mest hela dagen och kallt och jävlig var det... och lång väntan...

... men det går ju bättre när man turas om att knata runt med kusen

Nu ska jag inta horisontalläge i soffan och det lär inte dröja många minuter förrän jag sover som en stock.

Godn... nej jag menar...

Tack och hej!    

Vi har en katt som heter Findus. Han är 16,5 år gammal. Han föddes här i huset i samma veva som vi köpte det och han och hans mamma fick bo kvar. Vi avgudar vår katt. Vi brukar säga att det är vi som har flyttat hem till honom.

Mycket har han lyckats med genom åren, mycket tokerier har han haft för sej. Enögd och tannalös är han och så luktar han gam i käften. Men jösses vad vi älskar vår Findus. Vi skämmer bort honom värre än vi någonsin skämt bort ungarna. Särskilt på senare år efter att hans mamma Stina dog. Undrar om inte Findus börjar bli senil, han har förändrats en del och blivit lite så där gammal-gubbe-sur och så sover han större delen av dygnet. Apropå att sova... jag hittade en massa bilder på Findus när jag gick igenom den externa hårddisken. Kolla in, snacka om att kunna sova hur och var som helst.

Tack och hej!

Den här dagen har väl egentligen varit ganska trevlig för min del. Förmiddagen tillbringade jag på naturumsträff i Kristianstad Vattenrike (med jobbet alltså). Jättehärligt väder, vacker natur, trevliga människor och intressanta samtalsämnen. Kan aldrig vara fel. I bilen på väg hem så satt jag och tänkte på vilket kanonjobb jag har och vilken unik arbetsplats jag jobbar på.

Så här såg "möteslokalen" ut.

Sen kom hovis och bankade på Biancas tappsko. Efter det for jag på och mockade halva stallet, packade höpåsar och gjorde rent krubbor och vattenkoppar och fyllde på vattenhinkar. I bland  har man bara hur mycket energi som helst. Synd att man inte kan buffra lite energi från sånna här dagar och dra nytta av under alla dom dagar då man inte har nån energi över huvud taget.

MEN, allt trevligt för egen del har överskuggats av tråkiga och sorgliga saker som nära och kära varit med om idag. Vännerna som jag tycker så mycket om som har haft begravning för sin dottersons pappa idag. Jag har tänkt på dom hela dagen. Jag vet hur sorgligt och jobbigt dom har det idag. Tänker på deras dotter som förlorat sin stora kärlek. Dom har visserligen inte bott ihop på länge nu, men det var ju verkligen inte så här det skulle sluta... Stackars tjej. Nu är hennes lilla son faderlös också, vilken mardröm.

Sen har mina stackars svärföräldrar blivit så fruktansvärt illa bemötta på sjukhuset idag. Ett äldre par, där mannen precis gått igenom en jättetuff behandling för cancer och som bara är skinn och ben kommer in till akuten på "order" av sjuksköterskan som har koll på svärfar här hemma. För det första får dom sitta där och vänta i evigheter, trots att svärfar är så svag så han knappt orkar sitta. Sen när dom väl får komma in och prata med en sjuksköterska så blir dom så otroligt otrevligt bemötta och ifrågasatta. Varför har dom kommit dit... vad ska det tas för prover... vem har påstått att dom bara kan komma dit på det viset, så kan man ju inte göra... osv osv. Efter ytterligare långt väntan, utan något att äta på många timmar, så orkar svärfar inte mer utan väljer att åka hem. Nu är svärmor helt förtvivlad för svärfar har bara kräkts sen han kom hem och nu är han så svag och dålig.

Jag blev så jävla arg när jag hörde det så jag ringde till akuten och fick namnet på sjuksköterskan som betett sej så här. Jag fick hans namn av en jättetrevlig sjuksköterska som blev helt bestört när hon fick höra hur svärfar blivit bemött. Men det är ju inte hennes fel i alla fall. Men den otrevliga manliga sjuksköterskan som uppträdde så himla oproffsigt tidigare idag ska banne mej inte komma undan med det så lätt. Jävla typ. Han borde inte jobba med människor.

Usch, nu vill jag inte skriva mer elände. Titta på den här videon. Min nya favorit och hans för tillfället allra bästa låt.

Tack och hej!

Theo, 2 år och 8 månader. Världens ljuvligaste och sötaste lilla unge utan konkurrens (jaja, jag vet... men det här är MIN blogg och här skriver jag vad jag VILL... så det så...)

Tack och hej från världens bästa farmor (fråga Theo får ni höra...)!

"Mormor" frågar: Vem har världens sötaste barnbarn?

Åsa svarar: JAG!

Klockan är ganska exakt 15.oo onsdagen den 30 september 2009 då en gul hästlastbil modell mindre stretar sig upp för backen i Jularp. Det är lastbilsägarna Kristin och Johan som är på väg för att hämta upp Åsa på deras väg mot Jönköping där en ganska annorlunda bilaffär ska äga rum. Hästlastbilen ska bytas mot en bil och en hästtransport från Stockholm. Man har bara sett varandras bilar på bild men nu ska man mötas halvvägs för att byta.

Kristin är glad och lite uppspelt. Äntligen ska hon bli av med lastbilen som bara står och kostar pengar och som hon inte behöver eftersom hästen går in i en vanlig transport. Dessutom så inser hon att hon har en ganska jobbig men förmodligen helgalen resa framför sig...

Några flamsiga och tramsiga mil senare är det dags för första rökpausen, precis innan man kör upp på motorvägen i Markaryd.

Johan läser intresserat på industriområdets infotavla och konstaterar att han sålt fyrhjulingar till två personer som har företag på området.

Med Kristin fortfarande bakom ratten så bär det av i, inte 180 knyck, men väl i 100. 100 knyck är nämligen vad lastbilen förmår med gaspedalen nästan tryckt genom golvet. Motorn lyckas komma upp i någon sorts osannolik ljudnivå som får både trumhinnor och hjärna att nära nog sprängas... Regnet piskar mot rutan och Kristin klämmer sig med dödsförakt mellan långtradare och mitträcke.

Rökpaus nummer två äger rum några mil senare, närmare bestämt någonstans strax före Ljungby. Åsa känner ett starkt behov av att köpa vatten så hon och Kristin skyndar in på en mack för att handla och kommer ut med vatten samt varsin stor glass eftersom dom är vrålhungriga men har bestämt sej för att vänta med att äta mat tills man är framme i Jönköping. Man har precis fått besked via sms att bilägaren från Stockholm är en timme försenad så man räknar med att äta medan man väntar på henne vid mötesplatsen.

Efter chaufförsbyte och två varv i rondellen för att hitta ut på rätt håll ser det ut så här... långtradarna kör om i parti och minut. Men ljudnivån inne i bilen är på en betydligt mer uthärdlig nivå.

Skåååål... Kristin och Åsa sveper varsin treo-shot. Kanske var det när Åsa kröp upp på sätet för att lämna plats åt Kristin som fick kravla ner på golvet för att plocka upp vattenflaskorna som skrattkrampen orsakade huvudvärken.

Kristin tycker att det är bra med en följebil som varnar andra trafikanter, men det visar sig tyvärr att den är ute i något annat syfte.

Efter mycket gnäll från Kristin, "när är vi frammeeee...", "är vi inte framme snaaaart"... så rullar man så äntligen ner för sista backen in mot Jönköping. Förmodligen är Johan mest lättad av alla, han är garanterat trött på de tramsiga, konstant asgarvande, tjejerna han tvingas dela bil med.

Efter tre evighetslånga timmar är man så framme vid Eurostop. Nu ska man äntligen få mat i magarna. Johan har lovat på heder och samvete att det finns en restaurang där, han satt minsann där och åt sist han passerade.

Men den jävla restaurangen är naturligtvis stängd. Den har visst gått i konkurs...

Så det får bli en varm macka på macken. Kristin och Åsa väljer att dela på en eftersom dom siktar på att komma till en riktig restaurang på vägen hem istället.

Seriösa Johan sätter sig och fyller i köpekontrakt och sånt. Kristin och Åsa bara flabbar. Kristin känner sig tvungen att förklara för tjejen som står i kassan att dom har kört långt och är jättetrötta, därav allt flams och trams. - "Jasså, sa tjejen, jag trodde ni var på lyset".

Tiden går och mörkret sänker sig över Jönköping. Den ena rökpausen efter den andra...

Johan börjar tröttna ur...

Men Kristin håller humöret på topp, precis som duracellkaniner så vägrar både hon och Åsa att ge upp.  

Johan suckar ännu tyngre...

Hmmm... Slitz, Café, Allt om foto, Illustrerad vetenskap, PC för alla, biltidningar, trädgårdstidningar, alla serietidningar som finns i hela världen, sticktidningar, hit och dit-tidningar och kors och tvärs-tidningar... men inte en satans liten ynka tidning om hästar...

Tiden går och går och till slut så börjar t o m Kristin att tröttna så smått.

Man måste tycka riktigt synd om de människor som tycker att lite snabbmat på Statoil är att sätta guldkant på vardagen. Men man måste tycka betydligt mer synd om den stackars reklammakare som fick hjärnsläpp och kläckte idén till texten... och om idioterna som inte vågade tala om för honom att texten endast är vansinnigt hysteriskt skrattframkallande.

Endast två och en halv timme försenad dyker så bilägaren från Stockholm upp. Hennes förklaring är att Kristin har sagt till henne att det är närmare till Jönköping från Stockholm än från Höör (märkligt att ingen kom på tanken att kolla upp saken på en karta...) och eftersom Kristin och Johan skulle köra kl. 15 så körde hon också hemifrån då vilket inte var helt lyckat eftersom det visar sig att hon har betydligt längre och att det dessutom tar en hel timme bara att ta sig ut ur Stockholm, vilket hon i och för sig borde haft med i planeringen. En bra stund innan hon kommer fram till mötesplatsen så skriver hon ett sms och undrar om inte Kristin och Johan kan köra lite längre och möta henne, men efter att ha konstaterat att man inte skulle vinna någon tid på det så beslutar sig gänget från Skåne att stanna där man är. 

Årets bytesaffär görs upp inne på en bensinmack efter att man besiktigat varandras fordon lite halvhjärtat i mörkret. Alla är nog mest intresserade av att få ge sig av hemåt igen.

Kristin sitter nöjd och glad, om än vansinnigt trött, bakom ratten på sin nya bil. Så där nöjd och glad som man bara kan känna sig när man gjort en rackarns bra affär.

Mat i magen får man på ett nattöppet långtradarfik vid elva-tiden på kvällen. Då har batterierna för länge sen tagit slut. Johan fyller på med kaffe och piggnar till så att han kan köra hela vägen hem utan att somna. Åsa sitter i framsätet och slokar och Kristin sover till och från i baksätet som går att fälla hur långt som helst. Klockan ett på natten släpper man av Åsa i Jularp. Hon stapplar in i huset och stupar i säng, allt medan Kristin och Johan kör den sista biten hem till Gamla Boo och stupar i säng även de, svintrötta men nöjda med dagens affär.

Eftertext:

Nu är det en gång för alla konstaterat att män tänker med röven...

Citat Johan: "Jag trodde att hjärnan skulle tränga ut när jag satt där på motorn och det burrade i hela röven".

Tack och hej!