Jag var i Malmö i morse. Möte på KvP. Kom iväg i tid och trafiken flöt på och allt gick enligt planerna. Hämtade upp min kollega i Malmös utkant och styrde mot centrum. Så långt, så väl. Malmöfestival, avstängt lite här och där men inga större problem att ta sej fram trots allt. Knåpade oss in bland smågatorna och hittade ett lämpligt parkeringshus. I tid och allt, skitbra!

Parkeringshuset var konstigt. Bara en massa skyltar om hyrda platser. Körde runt och letade ett tag tills vi kom på att de skyltarna med bara nummer på INTE var hyrda. Ok, jag lyckades krångla mej in på en plats, men först fick kollegan kliva av eftersom det var ca 5 cm tillgodo på varje sida. VARFÖR ska p-hus ALLTID vara så förbannat trånga på alla håll?

Vi lyckades hitta en parkeringsautomat. En sån där gammaldags jäkel där man är tvungen att veta i förväg hur länge man ska stå parkerad. Det måste vara det mest effektiva sättet för parkeringsbolagen att tjäna pengar. Antingen betalar man för ett par timmar i onödan för att vara på den säkra sidan, eller så betalar man för lite och får svindyra p-böter istället.

Sen skulle vi ut så vi gick såklart mot skylten UTGÅNG. Rundade hörnet, ingen utgång. Rundade ett hörn till och fick syn på en dörr. Låst. Gick tillbaka runt ett annat hörn och hittade en till dörr som faktiskt gick att öppna. Innanför den dörren var det en annan dörr. Innanför den dörren var det ett litet utrymme med tre andra dörrar. Första dörren, låst. Andra dörren, låst. Tredje dörren, låst. Men va' i helvette...! Ryckte och slet lite i dörrarna och lyckades tillslut få upp en av dom och komma vidare ut i en liten kolmörk trappa. SLÄPP UT MEJ...!!!

Upp för trappan och ut genom dörr femtioelva. Äntligen lite dagsljus, bara en dörr kvar att forcera för att komma ut och andas frisk luft (hur frisk nu luften är inne i Malmö). Den dörren var också låst. Visserligen var det inga som helst problem att låsa upp den, från insidan, men man insåg ju snabbt att det inte skulle gå att komma in samma väg igen. Såvida man inte ville göra som damen utanför och stå och vänta tills någon annan stackars sate lyckades leta sej ut samma väg och låste upp från insidan.

Och mycket riktigt, när mötet var avklarat så gick vi tillbaka till parkeringshuset, men vi hittade inte in. Gick till ena sidan bara för att konstatera att den dörren var låst. Gick till nästa sida bara för att konstatera att den dörren också var låst. Gick och gick och kom fram till porten där vi kört ner. Då var den öppen... nu var den stängd. Och lilla dörren bredvid var låst. Såklart. AAAAUUUGGHHHH!!!

Helvettes skit...!!! Helt fucking insane! Ska man inte kunna parkera i ett till synes vanligt jävla parkeringshus utan att behöva ringa polisen för att få tillbaka sin bil? Vi vände och gick tillbaka för att prova fjärde och sista sidan. Men vänta lite... en dörr. En stor fin dörr med en stor fin skylt, "Parkeringshus", ovanför. Och den var upplåst, den gick hur lätt som helst att öppna. Och trappan ner var ljus och fin och vi behövde bara gå genom en dörr till för att komma in bland bilarna. Och det värsta var att vi måste ha gått förbi den dörren utan att se den...!?

Tack och hej... från en förvirrad tjej.

I dag var det inte alls lika svårt att ta sej ur sängen. Tack Camilla, din massage gjorde underverk.

Två saker jag undrar över:

1. Hur kan något som ska göra gott göra så förbannat ont?

2. Hur kan en snäll och späd tjej ta i som en hårdhänt elak bjässe?

Nu måste jag åka till stallet och ta av Lady regntäcket innan det är dags att åka till Malmö på möte.

Tack och hej.

Jag brukar för det mesta vara på gott humör och skriva lite glada saker. Men idag är det sorgligt och jag har ingen lust alls att skriva om något roligt eller om något vardagsgnäll. För människor som jag tycker väldigt mycket om har råkat ut för en tragedi och det gör mej väldigt ledsen.

En ung man har dött. En liten pojke har förlorat sin pappa, en ung kvinna har förlorat sin fd sambo som hon fortfarande tyckte mycket om och hade god och fin kontakt med. Jag tycker om pojken och hans mamma och jag är mycket nära vän med pojkens mormor och morfar. Deras sorg berör mej mycket.

Dessutom så kände jag en gång i tiden killen som dött. Ja, jag kände väl honom fortfarande egentligen, men jag har inte träffat honom på ganska länge. Men jag tänker på honom och är ledsen över att han är borta. Det var en mycket trevlig kille. Verbal och intelligent, rolig, lite tuff attityd men väldigt trevlig när man lärde känna honom lite. Han murade vår trappa en gång. Det tog flera dagar och han satt tillsammans med oss och fikade och åt kvällsmat medan cementen brann. Det tog egentligen längre tid än det borde och jag minns att jag var ganska irriterad tillslut. Nu önskar jag att han hade möjlighet att komma hit och laga något igen även om det hade klöddat och jag hade blivit småirriterad.

Mina tankar går till hans son, hans föräldrar och hans brorsa. Och till mina vänner och deras dotter som förlorat sitt älskade barns/barnbarns pappa, samt till familjens andra döttrar som förlorat en älskad systersons pappa. Jag vill svinga ett trollspö och göra allt annorlunda. Eller vrida tiden tillbaka och skjutsa killen till sjukhuset innan det är försent. Eller åtminstone linda in sorgen i något varmt och mjukt så att den inte känns. Men jag kan inte göra det. Jag kan bara skicka mina varmaste kramar och hoppas att dom förstår att jag tänker på dom, vad nu det kan vara värt egentligen...

Jag kommer inte till stallet idag. Mina kära stallkompisar har nämligen försökt att ta livet av mej. Åtminstone så känns det så. I armarna. Och i ryggen. Det känns som att jag befinner mej någonstans mellan 80 och döden, jag kan ju knappt röra mej. Hört talas om ryggmuskelinflammation... någon?

 Jösses vad jag längtar efter dej, Camilla. Jag kommer kl. fem. Hoppas verkligen att din massage kan göra något åt det här.

Tack och hej.

I går var vi ett gäng som ordnade möhippa för en av tjejerna i stallet som gifter sej om tre veckor. Det var en rolig och stundtals helt galen morgon, dag, kväll och natt. Vi åt frukost i ett vindskydd med regnet smattrande på taket. Vi åkte på sånna där uppblåsbara grejer bakom vattenskoter på Ringsjön. Helt jäkla galet. Jag trodde att min sista stund var kommen. Det gick så jäkla fort och man fick ju hålla i sej för livet och så när det började studsa till på köpet så var jag nära att flyga av flera gånger. Och inte kunde man släppa greppet och signalera till Johan att han skulle stanna heller...

Jag ramlade inte av och slog ihjäl mej och jag drunknade inte heller. Men det var jäkligt nära att jag garvade ihjäl mej när skotern slutade fungera och jag skojade och sa att det måste vara Johans tappade keps som fastnat i insuget undertill. Och vad var det som satt där, jo Johans tappade keps. Där förlängde vi våra liv med ca 10 år skulle jag tro. Åtminstone så hördes det ända in till land hur vi garvade... :-D

Vi var på djurparken och hörde på när Jeanettes kära svärmor höll på att få en hjärtinfarkt. Det var när Jeanette var inne i varghägnet tillsammans med Johan (inte samma Johan som körde vattenskoter dock) och han gick iväg och lämnade Jeanette ensam mitt i hägnet. Alltså, svärmor trodde nog att Jeanette skulle bli uppäten eller nåt, hon var riktigt upprörd. Men Jeanettes mamma däremot var hur cool som helst. Och självklart så visste Johan vad han gjorde och dom kom både levande och hela ut från vargarna båda två. Och Jeanette överlevde även att mata sälarna men det var nog tack vare att Morgan varnade henne för sälarnas jättelånga och jättevassa tänder. Jeanette tyckte i alla fall att det var jättehäftigt både med vargar och sälar.

Vi skulle bada i sån där vedeldad tunna på eftermiddagen och så var det meningen att vi skulle till Jernkällaren och äta på kvällen. Men när vi väl kommit ner i den där tunnan så var det ingen som ville åka därifrån, så vi beställde hem pizza istället (som vi inte åt ändå) och stannade i badtunnan hela kvällen och natten typ. Fast det var så gruvligt varmt i tunnan så man hoppade i och ur hela tiden. Eller så stod man upp så att man bara skållade halva kroppen åtminstone. Och jag (vem annars) lyckades både bränna mej på det förbannade röret till kaminen och rädda Kristin från att bränna sej på det samma.

Och så var det första gången jag var på möhippa där det var killar med. Men det var ju egentligen inte meningen. Vi skulle ju som sagt fortsätta ut på kvällen och då skulle killarna ta över badtunnan. Men vi kunde ju inte gärna kasta ut dom när vi bestämde oss för att stanna kvar i tunnan med utsikt över Ringsjön, så det fick bli en mixad möhippa istället, och det var hur trevligt som helst.

Som vanligt så garvade vi oss fördärvade åt en del saker som sas under dagen och alla var överens om att det måste vara med på bloggen. Men sen på kvällen så var det ingen som kom ihåg vad som sagts eller ens vem som sa det... och på så vis så garvade vi läppen av oss en gång till :-D

Och så var det två små lustiga hundar där också, sånna där Bacon Frisé.

Kl. 12 på natten:

Danni: - Jag får inte upp den...! Jo, nu fick jag upp den...!

Jag: -För helvette, du sprutade mellan mina ben!!!

(Danni i badtunnan hade problem att öppna vattenslangen när han skulle fylla på kallvatten. Plötsligt fick han upp kranen och lyckades spruta iskallt vatten på mej som befann mej en bra bit bort från tunnan)

Tack och hej, jag har så förbannat ont i armarna...

Frukost i vindskyddet vid Frostavallens slalombacke. Jeanette drack nog fem koppar kaffe med fem sockerbitar i varje...

Och vad har vi här då, en korsning mellanfjäril och kråka, eller?

Det ösregnade och var svinkallt när det var dags att åka efter vattenskoter, men Trixie och Jeanette bangade inte.

Johan och Fredrik, hjältarna för dagen, fixar med skotrarna.

Jeanette, Kristin, Trixie och Tina. Jeanette ser ju riktigt entusiastisk ut.

Jo du Emelie, vi såg nog att det var du som trampade sönder bänken...

Haverikommissionen sammanträder efter den stora vurpan. Kristin och Tina kom inte så långt med "bananen" förrän den välte.

Sminket må ha suttit över natten, men vattenfast var det inte, Trixie.

Jeanette på väg in i varghägnet tillsammans med Johan som är förman på djurparken. Skulle det visa sej bli den sista bilden på Jeanette?

Men hon överlevde vargarna och fick mata sälarna tillsammans med Morgan.

Hela gänget på sälbryggan. Från vä: Jeanettes mamma Katrin, Jeanettes svärmor Helen, Annette, Jeanette, Trixie, Jag, Emelie, Tina och Kristin.

Det absolut mest komiska vi såg på djurparken. Snacka om lämplig klädsel för en promenad i djurparken, så där lagom djuriskt... :-D

Tillbaka i Gamla bo. Nu var det dags för starkare drycker och "tilltugg". Och en cig till Kristin.

Och sen var det dags att hoppa i badtunnan och skålla sej. Men först måste Kristin röka... ;-)

En massa glada tjejer i en tunna. Fr v: Annette, Jeanette, Tina, Jessica, Kristin och Emelie. Och så Johan, med kepsen fortfarande på huvudet.

Fortfarande i badtunnan när det blivit mörkt. Kolla utsikten!

Och vad gör Emelie mitt i natten? Lägger patiens iklädd bikini, haha! Trixie ser ju måttligt road ut...

Fy och pyton, jag har sån jäkla helvettes huvudvärk. Har haft det hela dagen. Piss och pest... Och jag som skulle göra så mycket idag och förbereda för i morgon och ringa och höra om jag kunde hjälpa till med nåt och så. Och det enda jag har lyckats, eller misslyckats, med är att ta mej till Eslöv för att köpa baddräkt.

Det känns som spänningshuvudvärk och det känns som att den beror på min onda axel och nacke. Eller förresten... de e nog svininfluensa...!

Tack och hej, i morgon gäller det! :D

Vi är ett gäng från jobbet som har pluggat till jägarexamen tillsammans under våren. De allra flesta av oss har skrivit upp och blivit godkända. Men sen tog det uppenbarligen stopp för de flesta. Bara jag och Carina är helt klara. GIRLPOWER!!!

Jag och Carina har släpat med oss vår stackars förman och tvingat honom att vara skjutledare så att vi har fått träna. Men nu när vi är klara med examen så behöver vi ingen skjutledare längre, men nu följer han med för att han tycker att det är så roligt. Om det är skyttet eller sällskapet som lockar mest förtäljer inte historien, förmodligen är det en kombination :) Dessutom så ligger skjutbanan väldigt fint vid kanten mellan skog och fält i Sövde och man träffar en massa härliga trevliga och hjälpsamma människor där. Och så har dom gott och billigt fika.

En gång tog vi med oss en tjej på jobbet som inte gått jägarkursen. Hon hade aldrig hållt i ett gevär tidigare (precis som vi när vi började kursen) men hon tyckte det var så roligt så hon bestämde sej på studs att hon ska ta jägarexamen när hon kommer hem till USA. Och eftersom hon nu tyvärr flyttar tillbaka hem till staterna i nästa vecka så tog vi med henne till skjutbanan i går igen för att göra något roligt tillsammans som avsked.

Good Luck Lindsay. You'll be the best veterinary! Hope you're coming back soon, miss you already!

Staffan, Carina, Suzanne och så Lindsay längst till höger. Visst syns det väl att hon kommer från Oklahoma :D

Lindsay ska skjuta lerduvor för första gången och får hjälp med att ladda geväret av skjutledare Johan.

Se sån stil hon har... stackars den lerduvan :)

-"Jaha, få se nu, vad var den där spaken till nu igen då...?"

Det var ett tag sen Suzanne sköt hagelgevär.

-"Okej, så här gjorde man va. Visst är det väl åt det här hållet man skjuter?"

Staffan försöker pricka lerduvor, med varierande resultat kan tilläggas (precis som alla vi andra, utom Johan då som prickade varenda en).

Stilstudie i koncentration! Bloggaren i egen hög person :) (Suzanne, varför vred du bara kameran halvvägs???)

Och här har vi Johan, skjutledare och proffs på att skjuta!

Fy för att bo på den där gården. Och stackars hästar! (Visste väl att jag skulle kunna klämma in en häst i det här inlägget också :D)

Älgskyttebanan. Bosse i mitten sköter knapparna som får älgen 80 m bort att springa och så står man och skjuter i båsen vid sidorna om honom.

Carina med vår stora idol Leif. En riktig klippa!

Här har vi Lindsay igen, den här gången i färd med att massakrera en stackars hare. Kolla in cowboystilen...!!! Wow!

Och där springer den stackars haren fram och tillbaka. Den här gången är det Suzanne som gör sitt bästa för att skjuta en massa hål i honom.

Och här har vi Carina som numera fått ordentlig kläm på "äckelharen".

Förste "harskötare" George, en av alla härliga och hjälpsamma människor vid skjutbanan, visar vad man ska tänka på när man skjuter hare.

Här står ett gäng och skjuter trap, dvs lerduvor som kommer upp från marken och flyger åt alla olika håll. Det ska vi prova på nästa gång, för nu kan vi haren och de vanliga lerduvorna. Men vi ska inte göra som de här killarna och bara missa och missa...

En bättre begagnad fd chef :D (Det var du själv som sa det Staffan)

Lindsay poserar som om hon aldrig gjort annat!

Carina också :) Snygga tjejer!

Suzanne, Lindsay, Ola och Staffan utanför klubbstugan.

Ja, det var en riktigt kul kväll och träffarna satt trots att det var ett tag sen. Vi lär snart vara tillbaka i Sövdeborg. Särskilt nu sen jag och Carina t o m blivit medlemmar i jaktskytteklubben. Tyvärr så blir det utan vår härliga Lindsay, och det gör att det inte känns riktigt lika roligt...

Tack och hej.

Vaknade nu på morgonen med en jäkla störig hosta och en brännande känsla i luftrören. Efter en stund kom jag på det... SVININFLUENSA...! Är inte varenda lilla förkylning och varenda lilla host svininfluensa idag?

Det får mej osökt att tänka på lördagkvällen igen. Någon, minns inte vem, löser ett ord med hjälp av typ två bokstäver.

Åsa: -Din lilla gris!

Emelie: -Fan va grymt!

ASGARV!

Tack och hej... nöff nöff!