Lady står i boxen på veterinärkliniken.

Nu har vi varit hos veterinären med vår lilla Lady-Lus. Hos en av landets bästa hästveterinärer minsann, och det känns ju tryggt och bra. Det känns verkligen som att man kan lita på det han säger till 100%.

Men vad var det han sa egentligen? "Det är antingen väldigt bra... eller väldigt dåligt..." Ööööhh, jaha. Och...? "Jo, de hältor som syns på volten men inte på böjprov är de bästa hältorna. Och de sämsta." Okej, det låter ju bra... eller...?

Men så sa han att det knappast ska behöva vara något annat än en "bra" hälta, eftersom Lady är så ung och så sparsamt riden. De "dåliga" hältorna drabbar äldre, hårt ridna hästar. Oftast i alla fall. Så nu väljer vi att tro att Lady är bra. Therés ska börja rida igen. Lite lugnt, ca en timme skritt med 5-6 min trav och nån minuts galopp. Ett par vilodagar i veckan.

Om inte hältan kommer tillbaka så är det bara att köra på. Då är hon helt bra igen. Om vi är det minsta osäkra så ska vi komma tillbaka för att kolla henne igen om ett par veckor. Och om hältan kommer tillbaka... ja, då är det en jävla otur. Men så ska vi inte tänka. Vi ska inte tänka så. Vi tror inte att hon ska bli halt igen. Vi ska inte oroa oss, inte oroa oss alls... nejdå...

Tack och hej. Och varmt tack till alla hållna tummar :-)

Den här bilden på Lady tog Therés på ridlägret i Vinslöv.

Jag träffade precis Kalle Vet. på jobbet. Vi pratade om Lady och han sa att han trodde att hon nog skulle visa sej vara bra igen idag när vi kommer till Staffan. Hoppas hoppas att han har rätt!

Tack och hej!

I morgon ska vi åka till veterinären med vår lilla Lady. Måtte hon vara ohalt. Ladys hälta svävar som i ett vakum i min hjärna just nu. Jag försöker att inte tänka på det öht. Jag vill bara att veterinären ska tala om för oss i morgon att Lady faktiskt inte alls är halt. Inte det minsta lilla. Jag kan nämligen inte påstå att jag är säker på att hon fortfarande är halt. Jag såg det tydligt när Kalle Vet. var här och tittade på henne för fyra veckor sen. Fast då visste jag inte i förväg att hon var halt. Det var ju inte därför han var och tittade på henne.

Sen har jag sett att hon har blivit klart bättre. Men varje gång jag kollar henne så ser jag ändå att hon haltar. Lite grann. I bland lite mer. Inte i alla steg. Men ändå, visst haltar hon ibland, hon är inte helt ren iaf. Och jag håller andan. Vill inte ens tänka tanken på att hon skulle kunna ha en skada som ska ta lång tid att läka. Rädslan och oron över att Lady ska råka lika illa ut som vår lilla Snuse-Bus sitter djupt. Jag vet att det säkert inte är någon fara med Lady. Jag vet att hon säkert är så gott som bra. Jag inbillar mej kanske bara att hon fortfarande är halt. Hon kanske bara skjuter ut bogen så det ser ut som att hon haltar. Hon kanske bara... Ja, jag vet, JAG VET!!!

Men samtidigt så kan ingen neka till att det trots allt inte alls är säkert att allt är bra eller att det kommer bli bra. Alla sa samma sak när Sunset blev halt. "Det är säkert ingen fara alls". "Hon är snart bra igen". "Det är säkert inget allvarligt". Snälla och uppmuntrande ord som vill väl men som inte förändrar faktum. Och vem kan med säkerhet säga att det är helt omöjligt att Lady skulle ha drabbats av en skada som kommer ta flera månader att läka? Verkligheten är ju inte sådan att man skonas bara för att man drabbats en gång förut. Jag har tryckt bort dessa tankar under fyra veckor nu, men nu är det mindre än ett dygn kvar tills vi får veta. Och jag är fullständigt och totalt jävla livrädd...

Träningstävling i Vinslöv 12 juli: Peter biter på naglarna, eller snarare tuggar på fingrarna, av nervositet. Själv är jag lugn som en filbunke (vad är det för idiotiskt talesätt egentligen, hur lugn kan en filbunke va?) och jag hör mej själv säga – "Det är inget att vara nervös för. Det går som det går och det spelar ingen roll alls. Det enda man är rädd för är att ungen ska raml……." meningen är knappt avslutad när det händer. Hästen river hindret och får bommen mellan frambenen. Hon faller och är nästan på väg att göra en kullerbytta men går över på vänstersidan istället och ungen försvinner någonstans under hästen. Och jag dör. Det är sant, jag dör faktiskt, för hjärtat stannar i kroppen och hjärnan lägger av.

Sen går autopiloten igång. Gå fram till staketet. Ta dej förbi staketet. Spring över banan. Nej, inte spring! Gå, gå lugnt. Nej för helvette, spriiing!!! Men inte i panik. Spring lugnt. Fort, men lugnt. Ungen lever, hon andas, hon gråter. Det är ett bra tecken, det är bra när dom gråter. Är dom knäpptysta och har slutna ögon så är anledningen till oro betydligt större. Men hon gråter. Och hon har öppna ögon. Jag är lugn, jag står på knä och tröstar. Jag hör en vänlig röst "Hej, jag är sjuksköterska…"  Efteråt vet jag inte ens hur hon såg ut. Hon klämmer och trycker och drar och frågar. Efter en stund kan man börja andas igen. Inget brutet och inget mosat. Peter leder mörbultad unge ut från banan och jag vänder mej om och tittar efter hästen och får syn på henne utanför banan där någon går och leder henne.

Jag leder bort hästen till transporten. Kollar om hon haltar. Nej. Skrubbsår på mulen och gräs i pannluggen. Grus på båda bogspetsarna och ett helt lass grus innanför pannbandet. Men hästen verkar ha klarat sej med blotta förskräckelsen. Inget allvarligt. Ett par dagars vila i hagen för ömmande muskler efter en veckas tufft träningsläger, sen ska nog både häst och unge vara fit for fight igen. Men aj aj vad fel det var. Tre dagar senare visar det sej att hästen är klart och tydligt halt på vänster fram. Kalle Vet. ska göra en besiktning för att jag tänker höja livförsäkringen. Men det blir inget intyg. För Lady är halt. HALT! Helvettes förbannade skiiiit!!!

Och i morgon är det alltså dags. Domen ska falla. Och jag vågar inte ta för givet att allt är bra, eller att det i alla fall inte är något allvarligt. Jag var så säker på att Sunset bara hade någon liten enkel skada och jag glömmer aldrig den bedövande chocken. Therés tårar och sen tystnaden i bilen på vägen hem från kliniken där vi fått beskedet att hon var riktigt allvarligt skadad och att hon skulle stå minst tre månader i boxvila och sen flera månaders rehabilitering och ingen garanti att hon skulle bli helt bra. Och jag är så förbannat rädd att det ska upprepas i morgon. Fast jag vet att Lady säkerligen inte alls är allvarligt skadad. Men jag kan bara inte förneka att inte ens den allra starkaste vilja i världen eller det faktum att vi drabbats förut på något sätt förhindrar att vi kommer stå där i morgon och höra Staffan leverera ett fruktansvärt besked...

Tack och hej. Håll tummen för oss i morgon!

Här är Therés och Lady i Vinslöv i klassen före den där de gick omkull.

Något märkligt måste ha hänt i lördags kväll. Alltså, något mycket märkligare än att jag drack lika mycket vin på en och samma kväll som jag druckit sammanlagt de senaste fem åren (dvs en knapp flaska på en hel kväll, vilket ju faktiskt inte är farligt mycket...). Nä, något annat måste ha slunkit ner tillsammans med vinet. Något mystiskt. En ande av något slag...

Mycket märkliga saker har nämligen börjat hända runt omkring mej. Och jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Saker och ting har fått eget liv när jag varit i närheten. Först var det symaskinen igår. Jag tog fram den för att laga ett par shorts till Joakim. Jag gick iväg för att hämta tråd och när jag kom in i köket så började maskinen plötsligt sy helt av sej själv. Inte ett litet stygn då och då. Nä, det gick i en jäkla fart. Och den gasade på och sydde som om nån hade stampat pedalen i botten. Problemet var bara att det inte var någon som trampade på pedalen. Pedalen hade faktiskt mycket lite med saken att göra.

Jag slet nämligen ut sladden till pedalen för att få stopp på symaskinshelvettet. Men inte hjälpte det. Den sydde på som om det gällde VM i symaskinsrace eller nåt. "KÖR SÅ DET RYKER" lät det som den skrek... och nog sjutton rykte det alltid. En tjock strimma stinkande rök ringlade sej ut genom ett galler som jag gissar sitter framför motorn. Jag dök ner bakom köksbordet och slet kontakten ur väggen och då tystnade äntligen helvettesmaskinen. Och jag tvivlar starkt på att den maskinen någonsin syr ett stygn till, varken på egen hand eller med hjälp av en mänsklig fot.

R.I.P gamle trotjänare...

Och så idag på jobbet. Jag satt mitt i en uppdatering av hemsidan. Plötsligt så fick datorn eget liv. Bara så där helt utan någon som helst förklaring så började den plötsligt skapa flik efter flik. "Tom sida" stod det på varenda en. Tom sida, tom sida, tom sida, tom sida.... typ en jävla tom sida varannan sekund. Utan hejd. Jag klickade på vartenda litet kryss jag såg. Först lugn och sansat, sen allt mer stressat. Vid tom sida nr 318 bankade jag på tangentbordet i vild panik. Jag väntade bara på röken som skulle komma slingrande upp ur datorn vilken sekund som helst. Men innan det hann gå så långt och innan jag behövde stå på huvudet under skrivbordet för att slita ur sladden så kom jag på den magiska kombinationen. Ctrl + alt + delete! YES!!! Ctrl + alt + delete funkar alltid, att jag inte tänkte på det med en gång. Eller så var det så att jag faktiskt visst tänkte på ctrl + alt + delete från första stund men att jag trots allt försökte undvika att radera uppdateringarna som jag gjort men inte hunnit publicera. Det kan vara en efterhandskonstruktion, men jag tror faktiskt att det var så att jag försökte rädda uppdateringarna.

Nå väl, vid tom sida nr 387 så sket jag i allt vad uppdateringar heter. Jag var bara glad att jag fick stopp på fanskapet. Jag undrar vad Jennie tänkte... jag måste ha varit totalt förvirrad under samtalet som ägde rum mellan tom sida nr 84 och tom sida nr 236. När dramat var över och jag hunnit pusta ut en stund så kom jag att tänka på det. Att symaskinen fått eget liv igår, och nu datorskrället... Herregud, jag är förföljd av något slags väsen som tar över mina maskiner... En poltergeist... Och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Är det bra att saker och ting får eget liv? Kan man använda det på något sätt? Kan man bli rik på att laga värdefulla maskiner som blivit utdömda för all framtid? Om svaret är ja så kan det faktum att jag har en poltergeist i hasorna vara bra. MEN, det faktum att symaskinens äventyr på egen hand slutade med självmord (eller var det mord) känns ärligt talat jäkligt dåligt. För vad skulle den rika gamla tanten som fått sin ovärderliga antika väggklocka, som varit stendöd i fyra decennium, lagad som genom ett under säga när klockan, efter att snällt ha tickat på i ett par dagar, plötsligt exploderar och skickar ut den stinkande lilla pudeln genom fönstret på andra våningen (undrar om min poltergeist kan uppväcka små löjliga hundar från de döda...)?

Nä, när jag tänker närmare på saken så hoppas jag faktiskt att det hela bara är ett märkligt sammanträffande. I själva verket så är jag tämligen övertygad om att det bara är ett märkligt sammanträffande. Och jag är faktiskt inte ledsen alls över att jag inte den här gången heller verkar ha kommit på den stensäkra metoden för att bli rik. Jag sätter mej faktiskt mycket hellre i bilen i trygg förvissning om att den inte plötsligt får eget liv och fräser iväg som ett streck längs asfalten.

Tack och hej. Ta det lugnt i trafiken...

Kolla in Calles blick, den bara lyser av bus!

I stallet ikväll så satt jag och Kristin och garvade hysteriskt åt allt galet vi gjorde igår kväll (ja, inte bara vi alltså, vi garvade åt er andra också...). Till slut kom vi på att vi skulle kolla till hästarna också. På väg ner till Hot Shot så upptäcker vi att Calle inte befinner sej där han ska. Nä, han står ute i den avstängda delen med gräs upp till magen och mumsar förnöjt.

Eftersom det kryllar av brännässlor och Kristin har korta byxor så blir det jag som får ta mej ut i snåret och fösa tillbaka bus-Calle in i hagen. Det är väl inget större problem. Jag lossar handtagen till trådarna, går runt honom och motar ut honom med hjälp av trådarna. Lätt som en plätt.

Lätt som en plätt ser det också ut när Calle ca 12 sekunder senare traskar bort och går rakt under trådarna ut i mumsgräset igen. Men skam den som ger sej. Jag går efter Calle, fast besluten att få tillbaka honom till kompisarna på rätt sida staketet. Så jag lossar den understa tråden i andra änden och går runt honom igen och motar honom med hjälp av tråden ut mot hagen igen. Den övre tråden är stängd, men den sitter en halvmeter ovanför den tråd han tidigare gått rakt under. Men nu ska han plötsligt inte alls gå under nån farlig eltråd inte. Icke sa nicke.

Han vänder och knatar helt resolut åt andra hållet utan att bry sej om tråden framför bogen öht. Till slut inser jag att han inte tänker låta sej stoppas av någon simpel tråd, så jag släpper, varpå Calle går vidare med tråden trasslandes runt benen. Som tur är så fastnar han inte. Och nu börjar jag bli ganska sur på honom så jag går med bestämda steg fram emot honom där han placerat sej till hälften dold i det höga gräset. Och var hamnar jag? Jo, i fucking Everglades. Värsta träsket! Vatten och lera... klafs klafs. Helvettes jävla skit...

Under tiden står Kristin och garvar gott åt mina desperata försök att få HENNES korkade ponny till rätt del av hagen. Jag ropar upp till tjejerna som håller på att fylla på vatten till hästarna att dom ska stänga av strömmen. Och nu kommer inte Kristin undan längre, för nu behöver hon inte gå i brännässlorna för att komma ut i hagen. Hehe...

Med gemensamma krafter flyttar vi staketet och öppnar upp en bit nytt bete till hästarna, och nu kommer Luring, Lady och Billbo också för att få så mycket som möjligt av det nya gräset innan det tar slut. Kristin får ut Calle på rätt sida och nu stannar han kvar också. Hon tar en stor sten och vi flyttar ett par stolpar som vi bankar ner ordentligt i marken. Undrar om Annette får loss dom nästa gång hon ska flytta staketet? Jättebra blir det i alla fall. Men visst syns det att vi har en förkärlek för att göra saker och ting i sicksack :-D

Tack och hej!

Jaha, det blev en blogg tillslut ändå. Nu satt jag ju och sa i går på Emelies kräftskiva att jag skulle skaffa en blogg. Det var när alla satt och skojade om vad dom skulle skiva på sina bloggar imorgon (läs idag) som jag var tvungen att kläcka ur mej att jag minsann också skulle fixa en blogg. Sagt och gjort, här är den. Namnet på bloggen är dessutom direkt förknippat med gårdagens galenskaper. Nu återstår det bara att se hur pass mycket jag hinner/orkar skriva här. Den som lever får se...

Apropå gårdagens galenskaper. Alltså, jag har inte haft så roligt på år och dar. Snacka om skrattkramp! Den enda gången de senaste åren jag varit i närheten var på min och Kristins oförglömliga sicksackfärd över fälten mellan Hörby och Huaröd när vi skulle titta på hennes Hot Shot första gången. Den färden är verkligen en story för sej... :-D. Vi försökte för övrigt återge den för Jessika i går. Den stackaren fattade nog inte ett skvatt av det "roliga" i storyn, om hon nu öht hörde vad vi sa mitt i alla gapflabb. Men jag och Kristin hade lika roligt i går som under originalfärden. Skratt-tårarna sprutade och till slut så satt det mesta av sminket på våra händer istället för runt ögonen.

Lördagkvällen började för min del med att jag läste på några av de andra tjejernas bloggar att dom skulle ha kräftskiva hemma hos Emelie. Lite avundsjuk blev jag men jag hade trots allt stor förståelse för att jag inte var tilltänkt som gäst. Jag menar, jag skulle ju kunna vara Emelies morsa och den här festen var för "töserna". Så när det kom ett sms från Emelie i går där det stod att jag var välkommen hem till henne på kvällen så var min första tanke att hon kände sej tvungen att bjuda mej eftersom det var flera av de andra i stallet som skulle komma. Men jag svalde stoltheten och tackade glatt ja. Och det skulle jag inte behöva ångra.

Kvällen blev makalöst rolig i kanon-sällskap och kräftorna och pajen var jättegoda (bortsett från att jag höll på att spy när Kristin tvingade mej att provsmaka romen från räkorna, ööörk vad slemmigt...). Ett galet ordspel kom fram och sen kläcktes det många oförglömliga ord under nån timmes tid. Är det någon som sett en fågelsork i buskarna kanske? Och vad har du hemma på fönsterbrädan, några tjusiga palmkrukor, eller? Hör du lite illa, ja men skaffa dej en lökapparat då. 9 bokstäver, ledtråd "inredning"... AVTAGBAR KLÄDSEL!!!. Ja, jeeesus, det här kommer vi skämta om i evigheter framöver, det är jag säker på. Men som med alla interna skämt så är det givetvis omöjligt för den som inte var med att ens försöka föreställa sej vad det var som var så himla kul. Men vi som var där fattar :-D

Tusen tusen tack Emelie, för att "tanten" fick vara med. Och tack till Kristin, Tina, Emelie, Jeanette, Jessika och Trixie för att ni är såna glada och härliga tjejer som bjuder så mycket på er själva. Måtte det bli många roliga fester i framtiden.

Och Tina, synd att John-Olle kom och kidnappade dej till Sjöbo. Jag har faktiskt aldrig hört talas om att man brukar demonstrera mitt i natten. Inte ens älgarna är väl vakna då...?

Jeanette, jag undrar vem som hade suttat på drickat redan när hon kom egentligen...?

Och vilka var det som satt på bänken och gäspade stort och såg halvdö'a ut kvart i tre i natt? Ja inte var det "tanterna" iaf :-D. Nä, det var de 20-åriga töserna Emelie och Trixie minsann. Det är inte mycket ruter i dagens ungdom...!

Alltså, nu måste jag bryta för stunden, annars har jag snart knackat ner en roman här, och det har jag verkligen inte tid med. Inte just nu iaf. Sen måste jag fixa bilder också, inte jättekul med inlägg utan bilder.

Tack och hej, fågeltork... ;-)

Vem bor här... en fågelsork? Eller är det en fågeltork? Jasså, det är en fågelholk. Värst vad du var duktig då (jäkla besserwisser...).