Jag köpte en sadel igår. Jag var rätt så glad för min nya sadel även fast det bara var en jättebillig syntetvariant. Men glädjen varade inte länge eftersom sadelskrället naturligtvis inte passade. Så idag skulle jag köra och lämna tillbaka sadeln. Roligt nog så erbjöd sej Kristin att följa med så inget ont som inte har något gott med sej.

Innan jag körde så skulle jag bara fixa ett par grejer på jobbet och när jag kollade igenom mejlen så fick jag syn på ett mejl från ett museum i Lund och blev påmind om att jag skulle lämna tillbaka Egon och rådjuret. Skitbra, jag kunde ju ta med dom när jag ändå skulle på det hållet så skulle jag få det ur världen också. Sagt och gjort, jag packade ner döskallen Egon i en låda och stoppade in både honom och det uppstoppade rådjuret i bilen.

Precis när jag skulle köra så fick jag ett sms från Peter. Han har blivit klok som en bok på senare tid och skickar små tänkvärda ordspråk som han läser i sin almanacka. Den här gången stod det ”Den som aldrig kör vilse får inte se något nytt”. Så sant, så sant. Full i garv blev jag också eftersom det passar så bra in på mej och Kristin när vi är ute och kör, vi har ju tagit enorma extrarundor vid mer än ett tillfälle när vi kört fel lite här och där.

Det började bra i alla fall. Efter att ha lämnat Egon där han hör hemma så hittade jag faktiskt  raka vägen till zoologen. Körde inte fel en enda gång utan svängde åt rätt håll i varenda korsning och parkerade lite snyggt precis utanför byggnaden där det uppstoppade rådjuret skulle in. Trodde jag. Ut med rådjuret och upp för en trappa. In genom en dörr… jaha, och nu då…? En ung kille kom nerför trappan och såg ut som att han sett ett ufo, minst. Vi knatade upp för trappan och läste på alla skyltar vi såg och tittade in genom alla dörrar. – Hallå! Nå’n som vill veta av det här förbannade rådjuret…?

En ung tjej kom ut genom en dörr och såg ut som om hon sett ett ufo, minst. Vi frågade henne var vi var. Hon tittade på oss och man såg att hon funderade på om hon skulle våga svara eller om det var säkrast att fly tillbaka in genom dörren igen. Jag frågade igen – Var är vi…? Vad är det där inne? Jag försökte peka in genom dörren med näsan eller nåt, för händerna var ju upptagna med att hålla i rådjuret. Kristin fnittrade hysteriskt. Tjejen såg mycket skeptisk ut men till slut klämde hon fram – ” Men det här är zoofysiologen…”. Jaha… och… tänkte jag, men jag frågade istället – Vad gör ni där inne, har ni lektioner eller…? ”- Ööööh, ja, vi forskar och så…” sa tjejen tveksamt. – ”Men museet ligger nog där borta i den stora byggnaden” sa hon och pekade ut genom fönstret. Nej så minsann om det gör, tänkte jag, jag är helt säker på att det var i det här huset som jag hämtade det jäkla skelettet förra året och tanten som jag pratade med i telefon sa att rådjuret skulle till samma ställe.

Hysteriskt skrattande vände vi och gick ner för trappan igen med det döda rådjuret mellan oss. Ut genom dörren och vidare till nästa. Kristin tryckte på dörröppnaren och slet lite i dörrhandtaget men dörren var låst. Nästa dörr var upplåst och där stod det en skylt med ”museum” följt av ”leveranser”. – Skitbra, sa Kristin, för vi ska leverera det här jävla rådjuret. NU!”  Tyvärr så var det lika dött som rådjuret där inne. Inte en levande själ vart vi än såg. Vi ställde rådjuret på ett bord och slet upp en dörr intill och stövlade in… rakt in i en stor grupp studenter och deras guide som höll på att berätta allt om valar och valskelett. Guiden tystnade tvärt och ALLA vände sej om och tittade. – Hej hej (hehe) tänkte vi, men vi sa inget utan gled försiktigt in och började titta på ett hästskelett. Väldigt intressant. När guiden kommit igång igen så smög vi oss ut lite diskret och stängde dörren efter oss.

Till slut hittade vi en kvinna i ett rum fullt med döda djur i glasbehållare fulla med vätska. Uuuääck… verkligen skitäckligt... En stackars babian var nertryckt i ett för litet rör så nosen var tryckt mot glaset. Tur att han var död i alla fall. Vi blev av med det döda rådjuret, lyckades hitta ut till parkeringen och så satt vi i bilen igen.

Nu var det slut med rätt väg. Vi skulle till Lomma men jag lyckades glömma det och så ringde mobilen och precis när jag skulle svara så hojtade Kristin att det var grönt ljus och så svängde jag åt fel håll i fel korsning och innan jag pratat klart så hade vi kommit väldigt fel och ingen av oss visste var vi var. Följande samtal utspelade sej (ungefär):

Jag – Nu körde vi under motorvägen. Vi ska inte under motorvägen.

Kristin: - Men vi kan väl bara fortsätta så kommer vi väl på rätt håll?

Jag: - Jag må ha kört fel, men en sak vet jag och det är att Lomma ligger åt rakt motsatt håll.

Kristin: - Kolla… hästar…!

Jag: - Nu stannar jag här och ringer Peter, för han kan tala om hur vi hittar till Lomma.

Jag ringde upp Peter.

Jag: - Hej älskling, bli inte förvånad nu, men jag och Kristin har kört fel. Hur hittar vi till Lomma?

Peter: - Var är ni då?

Jag: - Vet inte, men vi svängde på fel håll och så har vi kört under motorvägen och det ligger en ridskola här och jag tänkte att vi inte skulle behöva köra samma väg tillbaka in mot centrum utan det måste finnas en bättre väg härifrån.

Kristin: - Det stod Klostergården på bussen som körde förbi…

Jag: - Det stod Klostergården på bussen som körde förbi.

Peter: - Det säger ju bara vart bussen är på väg, inte var ni är.

Jag: - Sant…

Kristin: - Kolla, det står Östra Torn på skylten där.

Jag: - Det står Östra Torn på skylten där.

Peter: - Ok, då är ni nog på Östra Torn. Ja, det ligger en bondgård där.

Jag: - Det är ingen jävla bondgård, det är en ridskola.

Peter: - Vänd och kör tillbaka till rondellen och så tar ni vänster där och så höger vid rödljusen.

Jag: Ok, tack älskling.

Tro det eller ej, men vi hittade ut ur bostadsområdet och så diskuterade vi hur vi skulle köra till Lomma och vi var helt överens, tills vi kom till avfarten till motorvägen och jag la mej i vänsterfilen medan Kristin hävdade att vi skulle till höger. Då kom vi på att vi pratade om olika vägar fast vi sa samma sak. Eftersom det var jag som satt bakom ratten så blev det mitt håll och till slut så kom vi faktiskt fram till Lomma.

Det är ju som jag skrivit tidigare, vi har en förkärlek för att göra saker i sicksack jag och Kristin, oavsett om det handlar om att köra bil eller att sätta upp häststaket…

Tack och hej.

 

Kristin

22 september 2009 08:07

Haha, sitter på jobb och skrattar så att tårarna rinner... Shit, folk undrar nog vad jag skrattar så hysteriskt åt...

Åhh, det va en bra start på denna morgonen!

 

Tina

22 september 2009 13:13

Hahaha...kan ni inte ta en kamera med er nästa gång o lägga ut den på youtube..tror det hade blivit en klar favorit...iallafall hos mig:-):-)

 

camilla

22 september 2009 13:39

En spännande dag "på" jobbet altså?=) Men man får se mkt när man kör vilse...vaddå GPS, hur använder man den?=) jag kör fel iaf.... Ses på torsdag! =)

http://www.centauriusmassage.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När gjorde du sist något som du gått och tänkt i flera år att du skulle vilja göra? Hoppa falskärm t ex. Hur många är det inte som säger "jag skulle vilja hoppa fallskärm"? Och hur många är det som någonsin hoppar fallskärm...? Jag gjorde en sån...

Sitter här och tittar ut på en gråmulen, översnöad värld och drömmer mej tillbaka till solen och värmen på Lanzarote som vi lämnade för exakt tre veckor sen. I år så flyttade vi till ett nytt hotell mitt i semestern vilken vi absolut inte ångrade eft...

Hmmm... få se... smör... sprit... glass... is... sex! Tomatodlare... och så en tom julduk   OBS! Väldigt väldigt INTERNT...!!! (Det här gör vi om väldigt snart)   Tack och hej! ...

I en vecka nu så har vi bott på Cinco Casitas i Matagorda strax utanför Puerto del Carmen. Det är en villa (som dom kallar det) med egen trädgård och privat pool minsann. Men vi har kommit fram till att det inte är en pool, det är ett jättestort fotb...

Följande samtal ägde rum på en restaurang på Lanzarote härom kvällen: Jag – Konstigt, när man är här nere och föreställer sej hemma så verkar det så         mysigt liksom. Peter – Jaha… Jag – Ja, alltså… jag...