I morgon ska vi åka till veterinären med vår lilla Lady. Måtte hon vara ohalt. Ladys hälta svävar som i ett vakum i min hjärna just nu. Jag försöker att inte tänka på det öht. Jag vill bara att veterinären ska tala om för oss i morgon att Lady faktiskt inte alls är halt. Inte det minsta lilla. Jag kan nämligen inte påstå att jag är säker på att hon fortfarande är halt. Jag såg det tydligt när Kalle Vet. var här och tittade på henne för fyra veckor sen. Fast då visste jag inte i förväg att hon var halt. Det var ju inte därför han var och tittade på henne.

Sen har jag sett att hon har blivit klart bättre. Men varje gång jag kollar henne så ser jag ändå att hon haltar. Lite grann. I bland lite mer. Inte i alla steg. Men ändå, visst haltar hon ibland, hon är inte helt ren iaf. Och jag håller andan. Vill inte ens tänka tanken på att hon skulle kunna ha en skada som ska ta lång tid att läka. Rädslan och oron över att Lady ska råka lika illa ut som vår lilla Snuse-Bus sitter djupt. Jag vet att det säkert inte är någon fara med Lady. Jag vet att hon säkert är så gott som bra. Jag inbillar mej kanske bara att hon fortfarande är halt. Hon kanske bara skjuter ut bogen så det ser ut som att hon haltar. Hon kanske bara... Ja, jag vet, JAG VET!!!

Men samtidigt så kan ingen neka till att det trots allt inte alls är säkert att allt är bra eller att det kommer bli bra. Alla sa samma sak när Sunset blev halt. "Det är säkert ingen fara alls". "Hon är snart bra igen". "Det är säkert inget allvarligt". Snälla och uppmuntrande ord som vill väl men som inte förändrar faktum. Och vem kan med säkerhet säga att det är helt omöjligt att Lady skulle ha drabbats av en skada som kommer ta flera månader att läka? Verkligheten är ju inte sådan att man skonas bara för att man drabbats en gång förut. Jag har tryckt bort dessa tankar under fyra veckor nu, men nu är det mindre än ett dygn kvar tills vi får veta. Och jag är fullständigt och totalt jävla livrädd...

Träningstävling i Vinslöv 12 juli: Peter biter på naglarna, eller snarare tuggar på fingrarna, av nervositet. Själv är jag lugn som en filbunke (vad är det för idiotiskt talesätt egentligen, hur lugn kan en filbunke va?) och jag hör mej själv säga – "Det är inget att vara nervös för. Det går som det går och det spelar ingen roll alls. Det enda man är rädd för är att ungen ska raml……." meningen är knappt avslutad när det händer. Hästen river hindret och får bommen mellan frambenen. Hon faller och är nästan på väg att göra en kullerbytta men går över på vänstersidan istället och ungen försvinner någonstans under hästen. Och jag dör. Det är sant, jag dör faktiskt, för hjärtat stannar i kroppen och hjärnan lägger av.

Sen går autopiloten igång. Gå fram till staketet. Ta dej förbi staketet. Spring över banan. Nej, inte spring! Gå, gå lugnt. Nej för helvette, spriiing!!! Men inte i panik. Spring lugnt. Fort, men lugnt. Ungen lever, hon andas, hon gråter. Det är ett bra tecken, det är bra när dom gråter. Är dom knäpptysta och har slutna ögon så är anledningen till oro betydligt större. Men hon gråter. Och hon har öppna ögon. Jag är lugn, jag står på knä och tröstar. Jag hör en vänlig röst "Hej, jag är sjuksköterska…"  Efteråt vet jag inte ens hur hon såg ut. Hon klämmer och trycker och drar och frågar. Efter en stund kan man börja andas igen. Inget brutet och inget mosat. Peter leder mörbultad unge ut från banan och jag vänder mej om och tittar efter hästen och får syn på henne utanför banan där någon går och leder henne.

Jag leder bort hästen till transporten. Kollar om hon haltar. Nej. Skrubbsår på mulen och gräs i pannluggen. Grus på båda bogspetsarna och ett helt lass grus innanför pannbandet. Men hästen verkar ha klarat sej med blotta förskräckelsen. Inget allvarligt. Ett par dagars vila i hagen för ömmande muskler efter en veckas tufft träningsläger, sen ska nog både häst och unge vara fit for fight igen. Men aj aj vad fel det var. Tre dagar senare visar det sej att hästen är klart och tydligt halt på vänster fram. Kalle Vet. ska göra en besiktning för att jag tänker höja livförsäkringen. Men det blir inget intyg. För Lady är halt. HALT! Helvettes förbannade skiiiit!!!

Och i morgon är det alltså dags. Domen ska falla. Och jag vågar inte ta för givet att allt är bra, eller att det i alla fall inte är något allvarligt. Jag var så säker på att Sunset bara hade någon liten enkel skada och jag glömmer aldrig den bedövande chocken. Therés tårar och sen tystnaden i bilen på vägen hem från kliniken där vi fått beskedet att hon var riktigt allvarligt skadad och att hon skulle stå minst tre månader i boxvila och sen flera månaders rehabilitering och ingen garanti att hon skulle bli helt bra. Och jag är så förbannat rädd att det ska upprepas i morgon. Fast jag vet att Lady säkerligen inte alls är allvarligt skadad. Men jag kan bara inte förneka att inte ens den allra starkaste vilja i världen eller det faktum att vi drabbats förut på något sätt förhindrar att vi kommer stå där i morgon och höra Staffan leverera ett fruktansvärt besked...

Tack och hej. Håll tummen för oss i morgon!

Här är Therés och Lady i Vinslöv i klassen före den där de gick omkull.

 

Tina

12 augusti 2009 09:18

Shit vad snygga de är ihop:-)

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När gjorde du sist något som du gått och tänkt i flera år att du skulle vilja göra? Hoppa falskärm t ex. Hur många är det inte som säger "jag skulle vilja hoppa fallskärm"? Och hur många är det som någonsin hoppar fallskärm...? Jag gjorde en sån...

Sitter här och tittar ut på en gråmulen, översnöad värld och drömmer mej tillbaka till solen och värmen på Lanzarote som vi lämnade för exakt tre veckor sen. I år så flyttade vi till ett nytt hotell mitt i semestern vilken vi absolut inte ångrade eft...

Hmmm... få se... smör... sprit... glass... is... sex! Tomatodlare... och så en tom julduk   OBS! Väldigt väldigt INTERNT...!!! (Det här gör vi om väldigt snart)   Tack och hej! ...

I en vecka nu så har vi bott på Cinco Casitas i Matagorda strax utanför Puerto del Carmen. Det är en villa (som dom kallar det) med egen trädgård och privat pool minsann. Men vi har kommit fram till att det inte är en pool, det är ett jättestort fotb...

Följande samtal ägde rum på en restaurang på Lanzarote härom kvällen: Jag – Konstigt, när man är här nere och föreställer sej hemma så verkar det så         mysigt liksom. Peter – Jaha… Jag – Ja, alltså… jag...