Något märkligt måste ha hänt i lördags kväll. Alltså, något mycket märkligare än att jag drack lika mycket vin på en och samma kväll som jag druckit sammanlagt de senaste fem åren (dvs en knapp flaska på en hel kväll, vilket ju faktiskt inte är farligt mycket...). Nä, något annat måste ha slunkit ner tillsammans med vinet. Något mystiskt. En ande av något slag...

Mycket märkliga saker har nämligen börjat hända runt omkring mej. Och jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Saker och ting har fått eget liv när jag varit i närheten. Först var det symaskinen igår. Jag tog fram den för att laga ett par shorts till Joakim. Jag gick iväg för att hämta tråd och när jag kom in i köket så började maskinen plötsligt sy helt av sej själv. Inte ett litet stygn då och då. Nä, det gick i en jäkla fart. Och den gasade på och sydde som om nån hade stampat pedalen i botten. Problemet var bara att det inte var någon som trampade på pedalen. Pedalen hade faktiskt mycket lite med saken att göra.

Jag slet nämligen ut sladden till pedalen för att få stopp på symaskinshelvettet. Men inte hjälpte det. Den sydde på som om det gällde VM i symaskinsrace eller nåt. "KÖR SÅ DET RYKER" lät det som den skrek... och nog sjutton rykte det alltid. En tjock strimma stinkande rök ringlade sej ut genom ett galler som jag gissar sitter framför motorn. Jag dök ner bakom köksbordet och slet kontakten ur väggen och då tystnade äntligen helvettesmaskinen. Och jag tvivlar starkt på att den maskinen någonsin syr ett stygn till, varken på egen hand eller med hjälp av en mänsklig fot.

R.I.P gamle trotjänare...

Och så idag på jobbet. Jag satt mitt i en uppdatering av hemsidan. Plötsligt så fick datorn eget liv. Bara så där helt utan någon som helst förklaring så började den plötsligt skapa flik efter flik. "Tom sida" stod det på varenda en. Tom sida, tom sida, tom sida, tom sida.... typ en jävla tom sida varannan sekund. Utan hejd. Jag klickade på vartenda litet kryss jag såg. Först lugn och sansat, sen allt mer stressat. Vid tom sida nr 318 bankade jag på tangentbordet i vild panik. Jag väntade bara på röken som skulle komma slingrande upp ur datorn vilken sekund som helst. Men innan det hann gå så långt och innan jag behövde stå på huvudet under skrivbordet för att slita ur sladden så kom jag på den magiska kombinationen. Ctrl + alt + delete! YES!!! Ctrl + alt + delete funkar alltid, att jag inte tänkte på det med en gång. Eller så var det så att jag faktiskt visst tänkte på ctrl + alt + delete från första stund men att jag trots allt försökte undvika att radera uppdateringarna som jag gjort men inte hunnit publicera. Det kan vara en efterhandskonstruktion, men jag tror faktiskt att det var så att jag försökte rädda uppdateringarna.

Nå väl, vid tom sida nr 387 så sket jag i allt vad uppdateringar heter. Jag var bara glad att jag fick stopp på fanskapet. Jag undrar vad Jennie tänkte... jag måste ha varit totalt förvirrad under samtalet som ägde rum mellan tom sida nr 84 och tom sida nr 236. När dramat var över och jag hunnit pusta ut en stund så kom jag att tänka på det. Att symaskinen fått eget liv igår, och nu datorskrället... Herregud, jag är förföljd av något slags väsen som tar över mina maskiner... En poltergeist... Och jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Är det bra att saker och ting får eget liv? Kan man använda det på något sätt? Kan man bli rik på att laga värdefulla maskiner som blivit utdömda för all framtid? Om svaret är ja så kan det faktum att jag har en poltergeist i hasorna vara bra. MEN, det faktum att symaskinens äventyr på egen hand slutade med självmord (eller var det mord) känns ärligt talat jäkligt dåligt. För vad skulle den rika gamla tanten som fått sin ovärderliga antika väggklocka, som varit stendöd i fyra decennium, lagad som genom ett under säga när klockan, efter att snällt ha tickat på i ett par dagar, plötsligt exploderar och skickar ut den stinkande lilla pudeln genom fönstret på andra våningen (undrar om min poltergeist kan uppväcka små löjliga hundar från de döda...)?

Nä, när jag tänker närmare på saken så hoppas jag faktiskt att det hela bara är ett märkligt sammanträffande. I själva verket så är jag tämligen övertygad om att det bara är ett märkligt sammanträffande. Och jag är faktiskt inte ledsen alls över att jag inte den här gången heller verkar ha kommit på den stensäkra metoden för att bli rik. Jag sätter mej faktiskt mycket hellre i bilen i trygg förvissning om att den inte plötsligt får eget liv och fräser iväg som ett streck längs asfalten.

Tack och hej. Ta det lugnt i trafiken...

 

Kristin

11 augusti 2009 01:42

Och jag som just suttit och snackat om andar... får lite kalla kårar...

Kram
K

 

Tina

11 augusti 2009 08:36

Du skriver så roligt:-) Väldigt märkligt alltsammns. Hoppas du slipper fler märkliga elektronikbaserade problem.

Kram Tina

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När gjorde du sist något som du gått och tänkt i flera år att du skulle vilja göra? Hoppa falskärm t ex. Hur många är det inte som säger "jag skulle vilja hoppa fallskärm"? Och hur många är det som någonsin hoppar fallskärm...? Jag gjorde en sån...

Sitter här och tittar ut på en gråmulen, översnöad värld och drömmer mej tillbaka till solen och värmen på Lanzarote som vi lämnade för exakt tre veckor sen. I år så flyttade vi till ett nytt hotell mitt i semestern vilken vi absolut inte ångrade eft...

Hmmm... få se... smör... sprit... glass... is... sex! Tomatodlare... och så en tom julduk   OBS! Väldigt väldigt INTERNT...!!! (Det här gör vi om väldigt snart)   Tack och hej! ...

I en vecka nu så har vi bott på Cinco Casitas i Matagorda strax utanför Puerto del Carmen. Det är en villa (som dom kallar det) med egen trädgård och privat pool minsann. Men vi har kommit fram till att det inte är en pool, det är ett jättestort fotb...

Följande samtal ägde rum på en restaurang på Lanzarote härom kvällen: Jag – Konstigt, när man är här nere och föreställer sej hemma så verkar det så         mysigt liksom. Peter – Jaha… Jag – Ja, alltså… jag...