Kolla in Calles blick, den bara lyser av bus!

I stallet ikväll så satt jag och Kristin och garvade hysteriskt åt allt galet vi gjorde igår kväll (ja, inte bara vi alltså, vi garvade åt er andra också...). Till slut kom vi på att vi skulle kolla till hästarna också. På väg ner till Hot Shot så upptäcker vi att Calle inte befinner sej där han ska. Nä, han står ute i den avstängda delen med gräs upp till magen och mumsar förnöjt.

Eftersom det kryllar av brännässlor och Kristin har korta byxor så blir det jag som får ta mej ut i snåret och fösa tillbaka bus-Calle in i hagen. Det är väl inget större problem. Jag lossar handtagen till trådarna, går runt honom och motar ut honom med hjälp av trådarna. Lätt som en plätt.

Lätt som en plätt ser det också ut när Calle ca 12 sekunder senare traskar bort och går rakt under trådarna ut i mumsgräset igen. Men skam den som ger sej. Jag går efter Calle, fast besluten att få tillbaka honom till kompisarna på rätt sida staketet. Så jag lossar den understa tråden i andra änden och går runt honom igen och motar honom med hjälp av tråden ut mot hagen igen. Den övre tråden är stängd, men den sitter en halvmeter ovanför den tråd han tidigare gått rakt under. Men nu ska han plötsligt inte alls gå under nån farlig eltråd inte. Icke sa nicke.

Han vänder och knatar helt resolut åt andra hållet utan att bry sej om tråden framför bogen öht. Till slut inser jag att han inte tänker låta sej stoppas av någon simpel tråd, så jag släpper, varpå Calle går vidare med tråden trasslandes runt benen. Som tur är så fastnar han inte. Och nu börjar jag bli ganska sur på honom så jag går med bestämda steg fram emot honom där han placerat sej till hälften dold i det höga gräset. Och var hamnar jag? Jo, i fucking Everglades. Värsta träsket! Vatten och lera... klafs klafs. Helvettes jävla skit...

Under tiden står Kristin och garvar gott åt mina desperata försök att få HENNES korkade ponny till rätt del av hagen. Jag ropar upp till tjejerna som håller på att fylla på vatten till hästarna att dom ska stänga av strömmen. Och nu kommer inte Kristin undan längre, för nu behöver hon inte gå i brännässlorna för att komma ut i hagen. Hehe...

Med gemensamma krafter flyttar vi staketet och öppnar upp en bit nytt bete till hästarna, och nu kommer Luring, Lady och Billbo också för att få så mycket som möjligt av det nya gräset innan det tar slut. Kristin får ut Calle på rätt sida och nu stannar han kvar också. Hon tar en stor sten och vi flyttar ett par stolpar som vi bankar ner ordentligt i marken. Undrar om Annette får loss dom nästa gång hon ska flytta staketet? Jättebra blir det i alla fall. Men visst syns det att vi har en förkärlek för att göra saker och ting i sicksack :-D

Tack och hej!

 

Kristin

10 augusti 2009 09:36

Åh, herregud vad du kan skriva som sagt! Haha, Calleepisoden blev ju en halv bok...

Haha, jasså, vem sjutton va det då som fotade oss på dansgolvet? Kanske Jessi... hihi...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När gjorde du sist något som du gått och tänkt i flera år att du skulle vilja göra? Hoppa falskärm t ex. Hur många är det inte som säger "jag skulle vilja hoppa fallskärm"? Och hur många är det som någonsin hoppar fallskärm...? Jag gjorde en sån...

Sitter här och tittar ut på en gråmulen, översnöad värld och drömmer mej tillbaka till solen och värmen på Lanzarote som vi lämnade för exakt tre veckor sen. I år så flyttade vi till ett nytt hotell mitt i semestern vilken vi absolut inte ångrade eft...

Hmmm... få se... smör... sprit... glass... is... sex! Tomatodlare... och så en tom julduk   OBS! Väldigt väldigt INTERNT...!!! (Det här gör vi om väldigt snart)   Tack och hej! ...

I en vecka nu så har vi bott på Cinco Casitas i Matagorda strax utanför Puerto del Carmen. Det är en villa (som dom kallar det) med egen trädgård och privat pool minsann. Men vi har kommit fram till att det inte är en pool, det är ett jättestort fotb...

Följande samtal ägde rum på en restaurang på Lanzarote härom kvällen: Jag – Konstigt, när man är här nere och föreställer sej hemma så verkar det så         mysigt liksom. Peter – Jaha… Jag – Ja, alltså… jag...